Vad Trump inte lärt sig om Putin
av det misslyckade fredsavtalet i Minsk 2015

Rysslands president Vladimir Putin har gått med på att pausa attackerna mot ukrainsk energiinfrastruktur i 30 dagar efter ett telefonsamtal med sin amerikanska motsvarighet, Donald Trump. På sociala medier sa Trump att uppmaningen var "mycket bra och produktiv" och kom "med intentionen att vi kommer att arbeta snabbt för att få en fullständig vapenvila".

Denna optimism är ogrundad. Vita huset nämnde inte att Putin utfärdade ytterligare villkor för vapenvila. Kreml kräver att Ukraina avväpnas totalt, vilket skulle lämna landet försvarslöst mot ett ryskt maktövertagande. Sådana villkor vore oacceptabla för Ukraina och dess europeiska partners.

Trump och hans förhandlare göra klokt i nu fundera över varför tidigare försök att begränsa Rysslands ambitioner och säkra en varaktig fred för Ukraina inte lyckades.

Detta krig startade inte när granater började regna över Kiev i februari 2022. Ryssland hade redan fört ett inofficiellt krig mot sin granne i nästan åtta år i östra Ukrainas Donbas, där pro-ryska proxystyrkor har skapat problem i gränsregionerna Luhansk och Donetsk.

Försök att avsluta striderna där gjordes i september 2014 och februari 2015, när Ryssland och Ukraina undertecknade avtal om vapenvila under förhandlingarna i Minsk, Belarus.

Bägge Minsk-avtalen visade sig vara icke hållbara (non-starters). Striderna i regionen fortsatte tills de kulminerade i Moskvas fullskaliga invasion av Ukraina 2022. Avtalen innehöll framtida problem.

Minsk-1 and Minsk-2

De första Minskavtalet undertecknades 2014 av Ryssland, Ukraina, separatister från Donbas och representanter från Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa (OSSE). Avtalet föreskrev en omedelbar vapenvila övervakad av OSSE, tillbakadragande av "utländska legosoldater" från Ukraina och upprättande av en demilitariserad buffertzon.

Men Moskva insisterade också på att Kiev skulle ge tillfällig "särskild status" till folkrepublikerna Donetsk och Luhansk, de två separatistregionerna i Donbas. Istället för att hjälpa Ukraina att återta kontrollen över sina östra territorier tillät avtalet de ryskstödda rebellerna att hålla lokalval och legaliserade dem som part i konflikten.

Vapenvilan kollapsade några dagar efter undertecknandet. Avtalsvillkoren som försökte begränsa konfliktlinjerna och ge Ukraina tillbaka kontrollen över dess östra gräns iakttogs inte av rebellerna och striderna intensifierades under vintern.

Med stigande dödssiffror skyndade sig Frankrikes och Tysklands ledare att medla fram en ny förhandlingsrunda i februari 2015. De resulterande avtalet, känt som Minsk-2, lyckades inte heller skapa fred.

Ryssland och dess proxy-militanter i Donbas bröt omedelbart och upprepade gånger mot dess villkor. Förvånande nog nämnde Minsk-2 inte ens Ryssland, trots att det undertecknade avtalet. Moskva fortsatte att förneka sin inblandning i östra Ukraina, samtidigt som man ökade den väpnade hjälpen till rebellerna.

Kiev var påtvingad fredsvillkor som var omöjliga att acceptera såvida Ukraina inte var beredd att ge upp sin suveränitet. Minsk-2 föreskrev att en "särskild status" för de östra separatistregionerna skulle bli permanent och att den ukrainska konstitutionen skulle ändras för att möjliggöra "decentralisering" av makten från Kiev till rebellregionerna.

Dessa regioner skulle ges självstyre i finansiella frågor, ansvar för gränsen mot Ryssland och rätten att sluta avtal med andra länder och hålla folkomröstningar. För att ytterligare undergräva Ukrainas oberoende skulle en neutralitetsklausul som infördes i dess konstitution i praktiken hindra landets inträde i Nato.

Det är förståeligt att ingen i Kiev ansträngde sig att genomföra dessa självdestruktiva villkor. I en intervju i den tyska tidskriften Der Spiegel 2023 sa Volodymyr Zelensky när han blev Ukrainas president 2019 och granskade Minsk-2, att han "inte såg några intentioner i avtalen som tillät ett självständigt Ukraina".

Zelenskys kommentar pekar på den grundläggande felet i Minsk-2-avtalet. Västs fredsmäklare misslyckades med att inse att Rysslands krigsmål var oförenliga med ukrainsk suveränitet. Moskvas mål från början var att använda Donbas för att destabilisera regeringen i Kiev och skaffa sig kontroll över Ukraina.

Västs fredsmäklare arbetade för en kompromiss, men Kreml använde Minsk-2 för att stärka sina egentliga mål. Som Duncan Allan från forskningsinstitutet Chatham House noterade 2020: "Ryssland ser Minsk-avtalen som verktyg för att bryta Ukrainas suveränitet." Kriget i Donbas rasade vidare och 2020 hade det krävt 14 000 liv och gjort 1,5 miljoner människor till flyktingar.

Tysklands före detta kansler, Angela Merkel, en central fredsmäklare, försvarade Minsk-avtalen. Hon sa att de köpte Kiev tid för att beväpna sig mot Ryssland. Det var ett dyrt köp. Minsk-2 frös konflikten inom ett område istället för att avsluta den. Och det uppmuntrade Ryssland och banade väg för en senare fullskalig invasion.

Betoning av ukrainsk suveränitet

De grundläggande motsättningarna mellan Ukraina och Ryssland som blev olösta i Minskavtalen kvarstår idag. Ukraina har visat sin vilja att försvara sin suveränitet, medan Rysslands invasion 2022 vittnar om dess beslutsamhet att krossa Ukraina. Tidpunkten för attacken så nära sjuårsdagen av Minsk-2 adderar en dyster dimension till avtalet.

Denna målkonflikt måste hanteras i alla fredsförhandlingar. Det enda sättet att säkerställa varaktig fred i Europa är att undvika att belöna angriparen och straffa dess offer.

Kreml har redan öppet deklarerat att de ser Trump-ledd mäklarverksamhet som västvärldens erkännande av rysk strategisk överlägsenhet. Det måste tas ur denna villfarelse. Som Nataliya Bugayova, en stipendiat vid Institutet för studier av krig, hävdat är kriget ännu inte förlorat. Ryssland är långt ifrån osårbart och det kan tvingas att acceptera nederlag.

Men för att et fredsavtal ska vara effektivt kan det inte finnas någon tvetydighet eller mellanväg i frågan om ukrainsk suveränitet. Denna måste skyddas och backas upp av säkerhetsgarantier.

Hittills har Trump-administrationen visat liten insikt om detta. Men tio år efter Minsk-2 har européerna äntligen fattat det.

Finlands president, Aleksander Stubbs, sa till journalister den 19 mars att Ukraina "absolut" inte ska förlora sin suveränitet och sitt territorium. Och samma dag som Trump och Putin hade sin diskussion röstade Tysklands parlament för en massiv ökning av försvarsutgifterna – ännu en indikator på att Europa inte längre har förtroende för Putin.

Referenser

• Ukraine deal: Europe has learned from the failed 2015 Minsk accords with Putin. Trump has not, Natalya Chernyshova (2025.03.19) | The Conversation
• Fler bilder (av upphovsrättsskäl) plus några länkar i det engelska originalet.

Skribent

Natalya Chernyshova, Senior Lecturer in Modern European History, Queen Mary University of London