Notre Dame i fransk kulturpolitik

Besökare som återupptäcker Notre Dame-katedralen i Paris när den öppnar igen i helgen kommer att bli engagerade i ett laddat samtal om Frankrikes förflutna och dess framtid. Katedralen, som är både sakral och sekulär, illustrerar på ett talande sätt konflikten mellan tradition och reform i Frankrike, när en historiskt katolsk och imperialistisk stormakt försöker anpassa sig till sin mångkulturella och postkoloniala nutid.

En av 37 artiklar på Café BiBB

Efter branden som drabbade Notre Dame i april 2019 utlyste den franska regeringen snabbt en tävling för att restaurera katedralens tak och spira. Men månaden därpå svarade 55 % i en opinionsundersökning för att bevara den ursprungliga designen.

Ett gräl utbröt så småningom mellan Jean-Louis Georgelin, armégeneralen med ansvar för Notre Dames återuppbyggnad, och katedralens chefsarkitekt, Philippe Villeneuve. Deras meningsutbyten (Georgelin sa till Villeneuve att "hålla tyst") var ett typiskt exempel på spänningen mellan de som trodde att något nytt kunde komma ur askan, och de som ville att Notre Dame skulle återuppbyggas exakt som den var.

Ironiskt nog var den "ursprungliga" byggnaden som många fransmän ville återskapa i sig en ny skapelse. Det var arkitekten Eugène Viollet-le-Ducs moderna nytolkning av medeltiden, utformad under hans restaurering av katedralen i mitten av 1800-talet. Han menade att "att restaurera en byggnad är inte att bevara den "utan att "nyskapa den" (reinstate). Viollet-le-Duc såg bevarandet av det förflutna som en rehabiliteringshandling som krävde en modern touch om historien skulle leva vidare.

Macrons mjuka makt

I samma anda hade president Emmanuel Macron sommaren 2020 övergett idén om en dramatisk omstrukturering. Den franska nationella kommissionen för kulturarv och arkitektur rekommenderade till och med att man skulle undvika moderna, potentiellt mer hållbara, byggmaterial.

De planerade dock att modernisera katedralens entré och närmiljö för att bättre hantera dess 14 miljoner årliga besökare. Deras godkännande av de därmed sammanhängande renoveringarna av interiören och den nya ljussättningen ökade den allmänna oenigheten.

Essäisten Alain Finkielkraut och historikern Pierre Nora kritiserade planerna som "kitsch" i New York Times. Notre Dames dåvarande chef, Patrick Chauvet, kontrade med att förändringarna skulle öka besökarnas förståelse och koppla samman katedralens medeltida ursprung med nutiden.

Ingen av åsikterna har ännu löst tvisten om Macrons önskan att införa nya glasmålningar i sidokapellen. Trots dessa pågående meningsskiljaktigheter tyder reaktionerna på förra fredagens bilder inifrån Notre Dame på att presidentens beslutsamhet om en ambitiös renovering har lönat sig.

När Macron var på en rundtur på platsen publicerade han en bild på den samlade folkmassan på X (tidigare känt som Twitter). Fotograferade från gallerierna stod cirka 1.300 personer i restaureringsteamet i det nyligen upplysta kyrkskeppet. Dess väggar hade rengjorts, inte bara från sot, utan också från smutsen som hade samlats sedan Viollet-le-Ducs restaurering.

Detta var fransk solidaritet i sitt allra sublimaste ljus. Och Macrons instinkt för mjuk makt var i full gång. ”Att förverkliga det omöjliga tillsammans. Detta är Frankrike”, twittrade han.

Macron använde den återfödda Notre Dame som en igenkännbar symbol för uthållighet och enighet för att upprepa sin tro på fransk exceptionalitet. Han uttrycker Frankrikes djupa tacksamhet för att monumentet "reparerats, återuppfunnits och återuppbyggts" och kanaliserar denna förnyelseanda till en nationell stämning som är plågad av samma nedgång som i allt högre grad hämmat hans presidentskap.

Frankrikes rädsla för minskande internationellt inflytande och växande internt oliktänkande har drivit en "blomstrande grogrund" av nationellt självtvivel. Katedralens renovering för 700 miljoner euro (582 miljoner pund) bidrar till att motverka den osäkerheten. Inte minst under ett år då OS har dragit världens blickar mot Paris.

Victor Hugo’s Notre Dame

Genom att tillvarata Notre Dames kombination av institutionskänsla och innovationsanda imiterade Macron en av sina hjältar – Victor Hugo. Hugos bästsäljande roman från 1831, Notre-Dame de Paris (Ringaren i Notre-Dame) - en avgörande tankefigur för att göra katedralen till en älskad ikon.

Hugo medverkade tilll ett brett folkligt stöd för katedralens restaurering efter att den hade vandaliserats under franska revolutionen. Han väckte den allmänna opinionen genom att jämföra byggnaden med kött som hade blivit skrynkligt av tiden och skadats av uppror.

Ändå gör Macron klokt i att komma ihåg att denna vision av Notre Dame fortfarande är lika mycket en varning för självbelåtenhet som en hyllning till dess enande majestät. Den varningen är passande under en vecka då hans senaste regering ser nästan säker ut att falla.

För Hugo förblir ingenting oförändrat genom tidens ebb och flod, vilket gör kontinuitet och förändring till en del av samma universella skapelselag. Det är därför hans roman – en "poesins katedral", som historikern Jules Michelet uttryckte det – visar nyanser snarare än något kategoriskt om balansen mellan det förflutna och framtiden.

Hugos Notre Dame är "en byggnad av sin tid" som speglar Frankrike självt. Den präglas av både romansk och gotisk stil och har byggts under flera århundraden, vilket gör den till en kollektiv och kontinuerlig prestation: både hel och mångsidig. För Hugo ger den därför näring åt den mångfacetterade syn som han menade exemplifierar Frankrikes potential att välkomna, inspirera och lyfta alla människor.

I hjärtat av Paris inbjuder Notre Dame besökare att se bortom skiljelinjerna mellan detta och det där, då och nu, och dem kontra oss. Men Hugo insisterar också på att den "väldiga symfoni" han hör ringa i Notre Dames klockor och genom dess historia har ljudet av en storm.

I hans romantiska förståelse av hur motsatser är intimt sammankopplade går föraningsfull osäkerhet och beslutsam övertygelse i slutändan hand i hand.

Framtiden är inte huggen i sten och tvingar oss därför att vara vaksamma och fortsätta arbeta. Med ytterligare 140 miljoner euro från globala donationer för att investera i Notre Dames framtida bevarande är Frankrike väl positionerat för att uppfylla denna skyldighet. Katedralens framgångar tjänar ändå som en påminnelse om att den sociala gemenskap som drömdes om i Frankrikes revolutionära historia – och finns i dess framtida ambitioner – kräver konkret arbete, inte bara livlig fantasi.

References

• What the Notre Dame restoration says about France’s past – and its future, Bradley Stephens (2024.12.03) | The Conversation
• Images (copyright reason), and links in the English original
• Artikeln är publicerad med tillstånd
• Om den mycket stora forskar-och mediaplattformen The ConversationORD i BiBB
• About BiBB, an encyclopedia 4.0

Author

Bradley Stephens, Professor of French Literature, University of Bristol