IDstory

Kommer den bräckliga vapenvilan
mellan Iran och Israel att hålla?

Originalꜜ från forskar- och mediaplattformen The Conversation. Author infoꜜ

Will the fragile ceasefire between Iran and Israel hold?
One factor could be crucial to it sticking

Efter tolv dagar av krig meddelade USA:s president Donald Trump ett eldupphör mellan Israel och Iran som skulle sätta punkt för den mest dramatiska, direkta konflikten mellan de två nationerna på årtionden.

Israel och Iran gick båda med på att följa eldupphöret, även om de sade att de skulle svara med kraft på varje brott mot det.

Om eldupphöret håller – vilket är långt ifrån säkert – är den avgörande frågan om detta markerar början på en varaktig fred eller bara en kort paus innan konflikten återupptas.

En av 37 artiklar på Café BiBB

Som modern krigsforskning visar tenderar fred att bestå under en av två förutsättningar: antingen den totala besegrandet av den ena sidan eller upprättandet av ömsesidig avskräckning. Det innebär att båda parter avstår från aggression eftersom kostnaderna för vedergällning vida överstiger de möjliga vinsterna.

Vad vann vardera sidan?

Kriget har inneburit en vändpunkt för Israel i dess decennielånga konfrontation med Iran. För första gången lyckades Israel föra ett utdraget krig direkt på iranskt territorium, vilket flyttade konflikten från strider mot Iran-stödda proxygrupper till direkta attacker mot Iran självt.

Detta möjliggjordes till stor del tack vare Israels framgångar under de senaste två åren med att försvaga Irans nätverk av regionala proxygrupper, särskilt Hizbollah i Libanon och shiitiska miliser i Syrien.

Under de senaste två veckorna har Israel orsakat betydande skador på Irans militära och vetenskapliga elit, där flera högt uppsatta befälhavare och kärnforskare dödades. Civilbefolkningen drabbades också hårt.

Dessutom uppnådde Israel ett stort strategiskt mål genom att dra in USA direkt i konflikten. I samordning med Israel genomförde USA attacker mot tre av Irans främsta kärntekniska anläggningar: Fordow, Natanz och Isfahan.

Trots dessa framgångar har Israel inte uppnått alla sina uttalade mål. Premiärminister Benjamin Netanyahu uttryckte stöd för ett regimskifte och uppmanade iranierna att resa sig mot högste ledaren Ali Khameneis regering, men den iranska toppledningen är fortfarande intakt.

Israel har inte heller helt eliminerat Irans missilprogram. (Iran fortsatte att avfyra missiler ända fram till eldupphöret.) Och Teheran gav inte efter för Trumps krav före kriget att avsluta anrikningen av uran.

Även om Iran överraskades av Israels attacker — särskilt eftersom man samtidigt deltog i kärntekniska förhandlingar med USA — svarade Iran genom att avfyra hundratals missiler mot Israel.

Även om många av dem sköts ner, lyckades ett betydande antal tränga igenom Israels luftförsvar och orsakade omfattande förstörelse i större städer, dussintals döda och hundratals skadade.

Iran har visat sin förmåga att slå tillbaka, även om Israel har lyckats förstöra många av Irans luftvärnssystem, vissa ballistiska missiler (inklusive avfyrningsramper) och flera energianläggningar.

Sedan början av attackerna har iranska tjänstemän upprepade gånger krävt ett stopp för att återuppta förhandlingarna. Under detta intensiva tryck har Iran insett att man inte skulle vinna på ett utdraget utnötningskrig med Israel — särskilt eftersom båda nationerna står inför ökande kostnader och risken att tömma sina militära lager om kriget fortsätter.

Som teorier om seger visar definieras framgång i krig inte bara av den skada som orsakas, utan av att uppnå centrala strategiska mål och försvaga fiendens vilja och förmåga att göra motstånd.

Medan Israel hävdar att man har uppnått majoriteten av sina mål, är omfattningen av skadorna på Irans kärnprogram fortfarande oklar, liksom Irans förmåga att fortsätta anrika uran.

Båda sidor kan förbli fastlåsta i ett instabilt dödläge kring Irans kärnprogram, där konflikten kan blossa upp igen när någon av parterna ser en strategisk möjlighet.

Kärnfrågan om Irans kärnprogram

Iran står inför ännu större utmaningar när kriget upphört. Med stora förluster i ledarskapet och skador på den kärntekniska infrastrukturen kommer Teheran sannolikt att prioritera att återuppbygga sin avskräckningsförmåga.

Det innebär bland annat att skaffa nya avancerade luftvärnssystem — möjligen från Kina — samt att återställa viktiga delar av sitt missil- och kärnprogram. (Vissa experter menar att Iran inte har använt några av sina mest kraftfulla missiler för att bevara sin avskräckning.)

Iranska tjänstemän har hävdat att de säkrat mer än 400 kilo 60-procentigt anrikat uran före attackerna. Detta lager skulle teoretiskt kunna omvandlas till nio till tio kärnvapen om det anrikas vidare till 90 procent.

Trump förklarade att Irans kärntekniska kapacitet hade blivit "totalt utplånad", medan Rafael Grossi, chef för FN:s kärnövervakningsorgan, sade att skadorna på Irans anläggningar var "mycket omfattande".

Analytiker har dock hävdat att Iran fortfarande har en djup teknisk kunskap som byggts upp under årtionden. Beroende på omfattningen av skadorna på de underjordiska anläggningarna kan Iran vara kapabelt att återställa och till och med accelerera sitt program på relativt kort tid.

Och chanserna att återuppta förhandlingarna om Irans kärnprogram verkar mindre än någonsin.

Hur kan framtida avskräckning se ut?

Kriget har i grunden förändrat hur både Iran och Israel ser på avskräckning — och hur de planerar att upprätthålla den framöver.

För Iran har konflikten förstärkt uppfattningen att landets överlevnad står på spel. Eftersom ett regimskifte diskuterades öppet under kriget verkar Irans ledare mer övertygade än någonsin om att verklig avskräckning kräver två nyckelpelare: kapacitet för kärnvapen och ett djupare strategiskt samarbete med Kina och Ryssland.

Som ett resultat förväntas Iran snabbt arbeta för att återställa och vidareutveckla sitt kärnprogram, möjligen med sikte på faktisk kärnvapenbestyckning — ett steg man länge officiellt har undvikit.

Samtidigt kommer Teheran sannolikt att påskynda sitt militära och ekonomiska samarbete med Peking och Moskva för att motverka isolering. Irans utrikesminister Abbas Araghchi betonade detta nära samarbete med Ryssland under ett besök i Moskva denna vecka, särskilt i kärntekniska frågor.

Israel, å sin sida, ser avskräckning som något som kräver ständig vaksamhet och ett trovärdigt hot om överväldigande vedergällning. I avsaknad av diplomatiska genombrott kan Israel anta en strategi med omedelbara förebyggande attacker mot iranska anläggningar eller ledarfigurer om man upptäcker någon ny upptrappning — särskilt kopplad till Irans kärnprogram.

I detta sammanhang framstår det nuvarande eldupphöret redan som bräckligt. Utan omfattande förhandlingar som tar itu med kärnfrågan — nämligen Irans kärntekniska kapacitet — kan uppehållet i fientligheterna visa sig vara tillfälligt.

Ömsesidig avskräckning kan för närvarande förhindra ett mer utdraget krig, men balansen är skör och kan kollapsa med mycket kort varsel.