IDstory /The Conversation/ + Tags

Hemligheten bakom alla konstförfalskningar

Originalꜜ från forskarplattformen The Conversation. Author infoꜜ  //  Kommentarer (0)ꜜ

The secret to all great art forgeries

I ”A Forger’s Tale” – den dömde konstförfalskaren Shaun Greenhalghs nya memoarer – avslöjar Greenhalgh att han ritade Leonardo da Vincis ”La Bella Principessa”, som har värderats till över 100 miljoner amerikanska dollar.

Greenhalgh erkänner till och med att han använde en kassörska i en mataffär som modell för motivet.

Om Greenhalghs påståenden är sanna, hur kunde denna förfalskning förbli oupptäckt så länge? Hur kunde den passera så många konsthistorikers och självutnämnda experters granskning? Utan tvekan lyckades Greenhalgh förena enastående målerisk skicklighet med kunskap om konsthistoria, material och teknik. Men det räckte inte i sig för att lura så många.

Du läser nu en av 84 artiklar från The Conversation

I centrum för varje större förfalskningsskandal under det senaste seklet står någon som Greenhalgh – en person som inte bara kunde skapa en mycket övertygande kopia, utan också förstod hur man korrumperar de kunskapssystem som konstvärlden använder för att avgöra upphov och äkthet.

Ett systematiskt tillvägagångssätt

Riktiga konstkännare är experter som kan urskilja både kvaliteten och upphovet i ett konstverk. Praktiken konnässörskap har sitt ursprung hos den italienske läkaren Giovanni Morelli, som på 1870-talet började publicera essäer på tyska under det ryska pseudonymet Ivan Lemorlieff och förespråkade ett intuitionsbaserat konnässörskap.

Tidigare metoder hade fokuserat på ikonografi – studiet av bilders symbolik och betydelse – men Morelli föreslog ett mer rationellt, vetenskapligt sätt att göra attributioner. Genom att fästa uppmärksamheten vid förbisedda detaljer som hur öron och händer återgavs, byggde tekniken på expertens förmåga att läsa av minsta ledtrådar för att kunna dra större slutsatser.

Hans metod att observera förbisedda drag skulle senare påverka Sigmund Freud i utvecklingen av sin drömtolkningsteori och Sir Arthur Conan Doyles Sherlock Holmes – detektiven som löste brott genom att uppmärksamma detaljer, som den unika formen på varje människas öra.

Systemet för att identifiera konstnärer och deras verk är också djupt influerat av Linnés taxonomi, som bygger på idén om ”typ-exemplaret” – att för varje växtart finns ett enda torkat exemplar i ett botaniskt arkiv som definierar hur arten ska se ut.

Inom konsten motsvaras detta typ-exemplar av de obestridliga originalverken – oftast bevarade i museer – som alla andra verk med samma tilltänkta attribution måste jämföras med.

Att ge experterna det de vill ha

1900-talets första stora förfalskare, Han van Meegeren, misslyckades upprepade gånger med att få sina falska Vermeer-målningar erkända som äkta.

Men 1937 lyckades han briljant när den ledande experten Abraham Bredius autentiserade van Meegerens falska verk ”Kristus och lärjungarna i Emmaus”.

Detta verk – som inte alls liknar en Vermeer – övertygade Bredius eftersom han länge trott på möjligheten av en ”religiös period” hos Vermeer, eftersom konstnären sannolikt hade konverterat till sin hustrus katolska tro. Van Meegeren utnyttjade alltså skickligt expertens egna förutfattade meningar.

Han van Meegeren. Foto: Koos Raucamp/Wikimedia Commons, CC BY-SA.

När målningen väl godkänts av experten blev den en erkänd del av Vermeers verkförteckning – vilket i sin tur öppnade dörren för senare förfalskningar i samma (orimliga) stil.

Förfalskare blev också skickliga på att överlista äldre forensiska metoder. Under 1900-talets första hälft testade konsthandlare äktheten genom att gnugga alkohol på färgen eller sticka med en het nål (ny färg kan punkteras, men äldre hårdnar).

För att undvika detta blandade van Meegeren in bakelit, en typ av plast, i sina målningar.

Men dagens metoder kan snabbt avslöja förekomsten av fenol-formaldehyd, huvudingrediensen i bakelit, ett material som bara van Meegeren använde.

Han avslöjades först när det visade sig att han sålt en av sina falska ”Vermeer-målningar” till naziledaren Hermann Göring. Efter att ha anklagats för samarbete med nazisterna efter andra världskriget erkände van Meegeren att han hade förfalskat verken – och målade till och med ett nytt verk i rättssalen som bevis.

Han dömdes för bedrägeri och avled medan han överklagade domen.

Att förfalska dokumentationen

Vissa har kallat Elmyr de Hory vår tids största förfalskare. Han orsakade enorm skada på modernistkonstens marknad under 1950- och 60-talen; så omfattande var hans verksamhet att en definitiv catalogue raisonné över Modiglianis verk inte kan färdigställas, eftersom så många av verken misstänks vara falska.

Men mycket av genialiteten bakom hans bedrägeri låg hos hans konsthandlare. De förstod hur man kunde underminera de intellektuella strukturerna i konstmarknaden.

De knöt till sig experter – i Frankrike kallade ”auprès du tribunal” – som kunde garantera äkthet, och visste vem som kunde mutas respektive luras. Genom att kopiera dessa expertstämplar från äkthetsintyg producerade Elmyrs handlare egna dokument och tullstämplar, vilket förenklade transporten och skapade en konstgjord proveniens.

Deras uppfinningsrikedom visade sig kanske bäst i metoden att köpa förkrigsmonografier över de konstnärer de ville förfalska, där bilderna var ”tipped-in” på särskilt papper. Genom att ersätta originalbilden med ett foto av Elmyrs förfalskning skapades en trovärdig illusion.

Att skapa en hel värld

Alla förfalskare lär sig av sina föregångare. Den tyske förfalskaren Wolfgang Beltracchi, född 1951, byggde vidare på dessa listiga metoder. I franska och tyska utställningskataloger från 1910–20-talen letade han efter målningar som betraktades som förlorade, och vars bilder aldrig återtryckts. Eftersom bara titlarna fanns bevarade kunde han måla helt nya verk utifrån dem.

Liksom sina föregångare såg sig Beltracchi som en konstnär tillhörig en annan epok. Precis som Elmyr och van Meegeren – som båda fick sina egna verk hånade som omoderna – placerade Beltracchi sig själv i den konsthistoriska period där han ansåg att han ”hörde hemma”. Han identifierade sig med de tidiga expressionisterna, vars verk han bidrog till att ”komplettera”.

Men han insåg också att konstvärlden värderade verk utifrån deras proveniens, alltså ägarkedja och bakgrundshistoria.

Hans lösning? Att uppfinna konstsamlingen tillhörande Werner Jägers, en påhittad fabrikör i Köln och farfar till hans hustru. Han stämplade ”Sammlung Werner Jägers Köln” på baksidan av sina målningar och lade till förfalskade samlingsstämplar från Galerie Flechtheim, en av mellankrigstidens mest inflytelserika modernistgallerister.

Helene Beltracchi poserade till och med som sin egen mormor på fotografier, med tidsenlig inredning och Beltracchis förfalskningar på väggarna – eftersom ett arkivfotografi betraktas som den heliga graalen i bevisningen av proveniens. Snart räckte en enda ”Sammlung Werner Jägers Köln”-stämpel för att ett verk skulle betraktas som äkta på den tyska konstmarknaden.

Beltracchi visste exakt vilka färgpigment han kunde använda utan att väcka misstankar, och höll sig till tidstypiska material. Han insåg dock inte att hans zinkvita färg (ett 1800-talspigment) kunde vara blandad med titanvitt – en uppfinning efter 1920 – och det var detta misstag som blev hans fall.

Vid tiden för sitt gripande år 2010 hävdade han att han skickade sina verk till laboratorier för att kontrollera om de var ”vetenskapligt felfria”.

Beltracchis försök att manipulera både proveniens och vetenskap visar hur konstförfalskningens framtid i det 2000-talet ser ut: de verkligt farliga förfalskarna är de som lyckas infiltrera och korrumpera själva kunskapssystemet som konstvärlden vilar på.

References

Author

Jeffrey Taylor, Master of Art in Gallery and Museum Management Program Director, Western Colorado University

Kommentarer

  1. Din kommentar // Namn, titel (2025....)

The Conversation: 2016.01.06 Publicerades i BiBB: 2025.10.25



SMS:a en kommentar
genom att klicka här [ öppnar din app ] SMS:a en kommentar till 076 034 32 20 eller mejla.

Kategorier 20 The Conversation 84 2 flags

QR-code


Förslag till förbättringar av BiBB är välkomna



You know a lot, we may add a little®