Frihandelseran är slut

Det globala handelslandskapet förändras, och inte på det sätt som frihandlare hade hoppats på. I decennier regerade tron på att ekonomisk öppenhet skulle kunna främja fred och stabilitet. Handel, hävdades det, skulle kunna omvandla auktoritära regimer till mer fredliga aktörer. Men Rysslands invasion av Ukraina har krossat detta sätt att tänka. I stället för att sörja slutet på en multilateralism baserad på staters åtaganden om gemensamt överenskomna handelsregler, bör vi se det som en nödvändig anpassning till en värld där ekonomisk säkerhet har företräde framför marknadseffektivitet och motståndskraft framför kostnadsminimering.

Världshandelsorganisationen (WTO), som har begränsat protektionism sedan starten 1995, är inte längre det bärande ramverket i den globala handeln som den en gång var. Multilaterala handelsförhandlingar har stagnerat och WTO:s tvistlösningssystem är förlamat. USA, en gång en förkämpe för regelbaserad handel, finner nu strategiska fördelar i en värld där maktdynamiken överväger juridiska ramar. År av förhandlingar om jordbruks- och fiskesubventioner har gett små framsteg, vilket understryker svårigheten att nå konsensus bland allt mer divergerande nationella intressen.

Tänk på förhandlingarna i Uruguayrundan på 1990-talet som ledde till upprättandet av WTO – ett sällsynt ögonblick då 123 länder fann en gemensam grund för att liberalisera handeln med varor, tjänster och immateriella rättigheter. Framgången härrörde från en bred agenda som erbjöd tillräckligt med variation för att skapa win-win-scenarier för alla. Idag gör snäva förhandlingsagendor det mycket svårare att uppnå kompromisser.

Frihandelsavtal är alltmer sällsynta: det genomsnittliga antalet nya handelsavtal per år sedan 2020 är mindre än hälften av genomsnittet för föregående årtionde. Samtidigt har protektionistiska åtgärder ökat: det var ungefär fem gånger så många 2023 som 2015. Oavsett USA:s president Donald Trumps tullvanvett, sätter regeringar upp handelshinder och antar policyer som gynnar inhemska industrier, drivna av behovet av att säkra kritiska leveranskedjor.

Trenden är tydlig: handelsliberalisering är inte längre högsta prioritet för de flesta länder. Istället omformar säkerhetsproblem handelspolitiken, vilket återspeglar argumenten från 1700-talsfilosofen Adam Smith. I The Wealth of Nations hävdade Smith att nationellt försvar är mer värdefullt än ekonomisk rikedom. ("Försvar", skrev han, "är mycket viktigare än överflöd"). Denna idé känns särskilt relevant idag. I en värld av geopolitiska konflikter ger handel ofta efter för strategiska problem.

Förenta Nationerna har, trots sitt uppdrag att upprätthålla fred, kämpat med begränsad framgång för att förhindra konflikter. Om internationell rätt inte kan avskräcka aggression måste den ekonomiska politiken träda in.

Säkerhetsdriven handel

För EU innebär detta att man använder sina handelspolitiska instrument, särskilt gentemot Kina, på grundval av en noggrann beroendeanalys som identifierar strategiska råvaror och produkter. Eftersom EU-kommissionen sätter självförsörjningsriktmärken för grön teknik enligt blockets Net-Zero Industry Act, gör den fel om den ser utbyte av inhemska produkter mot import som det rätta sättet att minska beroenden. I de flesta fall kommer en minskning av importkoncentrationen att kräva större diversifiering av leverantörer snarare än europeisk egenproduktion.

Säkerhetsdriven handel kräver en övergång från bräcklig multilateralism mot mer selektiva, regionala allianser. Dessa "handelsklubbar" skulle förena ekonomiska intressen med delade säkerhetsprioriteringar. EU:s stärkta band med de sydamerikanska Mercosur-staterna, en grupp icke-hegemoniska länder som är beroende av öppen handel, är ett exempel på detta tillvägagångssätt. Att intensifiera handeln med utvalda länder kan vara det bästa svaret på Trumps tullar, för att undvika förlora-förlust-resultatet av tullkrig. Målet med autonomi från ett oförutsägbart USA erbjuder ett bra ramverk för att skapa nya bilaterala relationer.

Ett annat exempel är idén om en "klimatklubb", som beslutsfattare har diskuterat under en tid. Klimatklubbar skulle bestå av länder som kommer överens om gemensamma strategier för att minska koldioxidutsläppen samtidigt som de främjar energisäkerhet och skyddar sina ekonomier från konkurrenter utan adekvat koldioxidprissättning.

Utmaningen är att skilja mellan "legitima" och "olagliga" säkerhetsanspråk. De senare hänvisar till länders växande missbruk av det nationella säkerhetskortet för att motivera handelspolitik. WTO:s tvistlösningspaneler dömde emot den "självdömande" karaktären hos nationella säkerhetsanspråk, och utsatte dem därför för juridisk granskning, men denna "rättsstatsprincip" har bara ökat förkastandet av WTO-systemet från USA:s sida. För att begränsa missbruk bör EU sträva efter anpassning till USA i frågor av gemensamt intresse, som att svara på industriell överkapacitet eller förhindra teknikläckor. En gemensam strategi skulle kunna avvärja nationalistisk unilateralism.

Ett nytt fokus för WTO

Vissa oroar sig för att denna övergång från multilateralism kan missgynna fattigare nationer och göra dem sårbara för de mäktigas nycker. Regionala handelsallianser kan dock ge mindre stater makt. Till exempel ger det afrikanska kontinentala frihandelsområdet (AfCFTA) afrikanska nationer kollektiv förhandlingsstyrka som de kan sakna individuellt. Sedan starten med 22 undertecknare har AfCFTA vuxit till att omfatta 48 länder, vilket har förstärkt kontinentens inflytande i den globala handeln.

Att överge multilateralism innebär inte att WTO helt och hållet ställs åt sidan. Istället kan WTO åter fokusera på mindre, "plurilaterala" avtal mellan likasinnade länder. Denna "koalition av de villiga"-metoden har redan visat sig effektiv inom områden som e-handel och underlättande av investeringar. WTO kan förbli ett forum för att skapa konsensus, men dess framtid ligger i att främja flexibla partnerskap snarare än att driva stora, allomfattande handelsavtal. I en fragmenterad värld skulle dessa mindre avtal kunna ge de mest meningsfulla framstegen. Nya men lovande plurilaterala ansträngningar pågår för att ta itu med subventioner av fossila bränslen och miljömässigt hållbar plasthandel.

Den globala frihandelns guldålder kan vara över, men det betyder inte katastrof. När nationer brottas med säkerhetsutmaningar måste handelspolitiken utvecklas för att återspegla nya prioriteringar. Strategiska allianser, diversifierade leveranskedjor och riktade handelsavtal kommer att forma den globala handelns framtid. I stället för att beklaga multilateralismens nedgång bör vi anamma denna förändring som ett nödvändigt svar på en mer volatil värld. Genom att göra det kan vi utforma en handelspolitik som prioriterar motståndskraft och säkerhet, som skyddar både ekonomisk stabilitet och nationella intressen.

Referenser

• A ‘golden age’ of global free trade is over. Smaller alliances can meet the moment, Armin Steinbach (2025.03.19) | The Conversation
• Fler bilder (av upphovsrättsskäl) plus några länkar i det engelska originalet.

Skribent

Armin Steinbach, Professor of Law and Economics, HEC Paris Business School