Europeiska försvarsinvesteringar
som samarbetsprojekt

Hur mycket skulle det egentligen kosta Europeiska unionen att försvara sig mot aggression? På kort sikt får den frågan oss naturligtvis att tänka på Ryssland, men vi kan inte längre utesluta flera andra möjligheter, inklusive det potentiella behovet av att försvara territorium – säg Grönland – från en tidigare allierad.

Hur mycket skulle det kosta att försvara Europa om vi lägger till behovet av att försvara Storbritannien, Norge, Turkiet eller till och med Kanada – och vilket annat Nato-land som helst som är villigt att slå samman resurser för att fylla tomrummet efter USA:s tillbakadragande? Finns det ett intelligent sätt att undvika smärtsamma avvägningar mellan detta och till exempel utgifter för sjukvård eller utbildning?

Det ser ut som att EU-institutionerna äntligen "gör något" (som den tidigare italienska premiärministern Mario Draghi nyligen bad dem att göra). De kan till och med bryta tabut med gemensamma skulder för att öka utgifterna för gemensamma försvarsupphandlingar.

Dock verkar det också som att de är på väg att lansera en plan som skulle kunna förändra Europeiska unionens natur utan att ens ta itu med frågan om dess ekonomiska genomförbarhet. Svaret på hur ett gemensamt försvar kan betalas kom verkligen inte från den tidigare kommissionsordförandens uttalande om att "upprusta Europa". På den allra sista raden i det uttalandet finns en siffra på 800 miljarder euro, men det är inte klart hur summan beräknats och en hel del centrala förtydliganden saknas.

Debatten om hur mycket det kostar att förhindra ett krig (vilket är en helt koncept än att utkämpa ett), har dominerats av vad jag skulle kalla "felet av procentandelen av BNP".

2014 (vid Rysslands annektering av Krim) kom ledarna för Nato-länderna överens om att spendera minst 2 % av sin BNP på försvar (med angivande av att pensionsförmåner till veteraner ska inkluderas). Ändå hade det totala förhållandet för Natos försvarsutgifter fram till 2022 minskat från 2,58 % av BNP till 2,51 % (på grund av den kraftiga minskningen av andelen av BNP från USA). Och enligt European Defence Agency spenderar EU cirka 279 miljarder euro, vilket är 1,6 % av dess BNP. Med största sannolikhet är siffran på 800 miljarder euro som EU-kommissionens ordförande Ursula von der Leyen citerade i sin kommuniké helt enkelt en uppskattning av hur mycket det skulle krävas för att öka utgifterna med upp till 2 % av BNP för vart och ett av de kommande tio åren.

Politiker behöver ibland göra förenklade beräkningar, men jag vill hävda att det här pekar på ett mycket bredare problem. Europa har ännu inte brytt sig om att försöka utveckla en strategi för hur dessa extra pengar skulle användas. En riktig strategi bör i själva verket utgå från tre viktiga tekniska överväganden. Till vilken jag skulle lägga en inte mindre viktig politisk sådan.

1. Att investera smart är viktigare än att investera stort

Teknik (inklusive AI) har förändrat ekvationen radikalt. Konflikterna i Ukraina och Gaza visar att billiga drönare nu är nyckeln till modern krigföring – inte superdyra F35-flygplan. Varför spendera miljarder på att designa, bygga och underhålla 2 500 F35 när en drönare av storleken på en mobiltelefon kan passera fiendens gränser obemärkt?

I en värld där data är ett vapen och en storskalig attack kan utföras genom att fjärrkontrollera personsökare, tillhör det som generaler kallar "överläge" inte nödvändigtvis den största spenderaren.

Israels militärbudget är en tredjedel av Saudiarabiens, men dominerar ändå Mellanöstern eftersom dess ständiga konflikttillstånd tvingar fram innovation. Ryssland spenderar mindre än hälften av EU:s 27 medlemsländer, men landet har mycket mer erfarenhet av att hacka andra länders infrastruktur. EU spenderar lika mycket som Kina, men Kina investerar mer än två gånger i forskning och utveckling och är därför världens största exportör av drönare.

2. Att investera tillsammans ger större värde

EU-parlamentet uppskattar att en sammanslagning av de 27 medlemsländernas försvarsbudgetar skulle frigöra 56 miljarder euro (vilket är en tredjedel av vad de försvarsobligationer som kommissionen föreslagit skulle inbringa).

Likväl är trenden att investera mer individuellt än tillsammans. Enligt the European Defence Agency har blocket mer än fördubblat sina utgifter för ny digital teknik; ändå minskade andelen av det som går till gemensamma projekt i medlemsländerna från 11 % före Ukrainas invasion till 6,5 % 2023.

3. Egentillverkat verkar plötsligt vara säkrare

Varje gemensamt försvar måste också förlita sig på att "köpa europeiskt" så mycket som möjligt. F35-stridsflygplanet är ett annat bra exempel här. Danmark har kommit överens om att köpa 27 av dessa (till ett belopp av cirka 3 miljarder euro) med avsikt att stationera fyra av dem på Grönland. Problemet är att, enligt den tidigare presidenten för säkerhetskonferensen i München, Wolfgang Ischinger, kan de inte ens lyfta om de fjärrinaktiveras av USA. Återigen, Europa gör inte som man säger. Andelen utrustning som europeiska länder importerar från USA har ökat enormt under de senaste fem åren.

En ny era för EU

Försvaret är förmodligen den viktigaste frågan när vi talar om framtidens Europa. Det ger en konkret möjlighet att fylla en teknisk lucka utifrån nödvändigheten att göra det. Utgifter för försvar i självskyddsintressen kan ha långsiktiga fördelar bortom den militära aspekterna. Det har ofta varit så att militär forskning leder till stora genombrott som kan tillämpas i offentliga tjänster. Vem vet. Militära innovationer med drönare eller AI-teknik på dagens slagfält kan leda till positiva användningsområden i fredstid.

Den historiska möjligheten att förändra hur vi skyddar oss själva kan till och med tvinga fram ett radikalt nytänkande av inte bara EU:s fördrag utan av EU:s natur. Idén om "koalitionen av de villiga" kan verkligen driva Europa mot en allians som inte inkluderar några av dess medlemmar (som Ungern) men som inkluderar icke-medlemmar som Storbritannien, Norge och till och med Turkiet. Nya överenskommelser kommer att behöva vara pragmatiskt flexibla.

Europa behöver mycket mer strategi, medan vi nu till stor del har retoriska tillkännagivanden med liten substans. Och vi behöver mycket mer demokrati. Försvaret är trots allt en av statens mest centrala uppgifter. Att ha en gemensam försvarspolitik i Europa skulle kunna få människor att känna sig mer som europeiska medborgare. Men det kommer inte att hända utan att engagera medborgarna i en intelligent debatt.

Referenser

• European defence spending: three technical reasons for political cooperation, William Partlett (2025.02.21) | The Conversation
• Fler bilder (av upphovsrättsskäl) plus några länkar i det engelska originalet.

Skribent

Francesco Grillo, Academic Fellow, Department of Social and Political Sciences, Bocconi University, Italy