Avfärdande
av Dunning-Kruger effekten

John Cleese, den brittiske komikern, sammanfattade en gång idén om Dunning-Kruger-effekten som: "Om du är riktigt, riktigt dum, då är det omöjligt för dig att veta att du är riktigt, riktigt dum." En snabb sökning i nyheterna ger dussintals rubriker som kopplar Dunning–Kruger-effekten till allt från arbete till empati och till och med varför Donald Trump valdes till president.

Som matematikprofessor som lär elever att använda data för att fatta välgrundade beslut, känner jag till vanliga misstag som människor gör när de hanterar siffror. Dunning-Kruger-effekten är tanken att de minst skickliga människorna överskattar sina förmågor mer än någon annan. Detta låter övertygande på ytan och lämpar sig utmärkt som komedi. Men mina kollegor och jag föreslår att den matematiska metoden som används för att visa denna effekt kan vara felaktig.

Vad Dunning och Kruger visade

På 1990-talet var David Dunning och Justin Kruger professorer i psykologi vid Cornell University och ville testa om inkompetenta människor var omedvetna om sin inkompetens.

Vad Dunning Kruger fann

Skillnaden i faktisk percentilrankning bland elever (blå) och dessa elevers upplevda percentilrankning (röd) är grunden till vad som blev känd som Dunning-Kruger-effekten, tanken att de minst skickliga är mest omedvetna om sin bristande skicklighet.

För att testa detta gav de 45 studenter ett logiktest med 20 frågor och bad dem sedan betygsätta sin egen prestation på två olika sätt.

Först bad Dunning och Kruger eleverna att uppskatta hur många frågor de fick rätt – en ganska enkel bedömning. Sedan bad Dunning och Kruger eleverna att uppskatta hur de lyckats jämfört med de andra eleverna som gjorde testet. Denna typ av uppsjjj kräver att eleverna gör gissningar om hur andra presterat och är ett vanligt kognitivt misstag – de flesta anser sig vara bättre än genomsnittet.

Forskning visar att 93 % av amerikanerna tror att de är bättre bilister än genomsnittet, 90 % av lärarna tror att de är skickligare än sina kollegor och denna överskattning är genomgående i många färdigheter – inklusive logiktester. Men det är matematiskt omöjligt för de flesta att vara bättre än genomsnittet på en viss uppgift.

Efter att ha gett eleverna logiktestet delade Dunning och Kruger in dem i fyra grupper baserat på deras poäng. Den fjärdedel av eleverna som fick lägst poäng fick i genomsnitt 10 av de 20 frågorna rätt. I jämförelse fick den högst rankade fjärdedelen av eleverna i genomsnitt 17 frågor korrekta. Båda grupperna uppskattade att de fick cirka 14 rätt. Detta är ingen dålig självbedömning av någon av grupperna. De minst skickliga överskattade sina poäng med cirka 20 procentenheter, medan de bästa presterande underskattade sina poäng med ungefär 15 poäng.

Resultaten är mer slående när man tittar på hur eleverna bedömde sig själva visavi sina kamrater och här är effekten bättre- än-genomsnittet mycket synlig. De elever som fick lägst poäng uppskattade att de klarade sig bättre än 62 % av testdeltagarna, medan eleverna med högst poäng tyckte att de gjorde bättre än 68 %.

Per definition innebär det att vara i de lägsta 25 % att du i bästa fall kommer att få bättre resultat än 25 % än andra och i genomsnitt bättre än bara 12,5 %. Att uppskatta att du klarade dig bättre än 62 % av dina kamrater, medan du bara fick bättre än 12,5 % av dem, ger en enorm överskattning på 49,5 procentenheter.

Måttet på hur elever jämförde sig själva med andra, snarare än med deras faktiska poäng, är där Dunning–Kruger-effekten uppstod. Den överdriver kraftigt överskattningen av de lägsta 25 % och tycks visa, som Dunning och Kruger kallade sin uppsats, att de minst skickliga eleverna var "oskickliga och omedvetna."

Genom att använda testunderlaget (the protocol) som tagits fram av Dunning och Kruger har många forskare sedan dess "bekräftat" denna effekt inom sina egna studieområden, vilket leder till känslan att Dunning-Kruger-effekten är inneboende i hur mänskliga hjärnor fungerar. För vanliga människor verkar Dunning-Kruger-effekten sann eftersom den alltför arroganta dåren är en välbekant och irriterande stereotyp.

Avfärdande av Dunning-Kruger effekten

(Bildtext: När eleverna ombeds att betygsätta sin förmåga objektivt gör de det mycket bättre än när de jämför sig med sina kamrater.

Det finns tre orsaker till att Dunnings och Krugers analys är missvisande.

De sämsta testpersonerna kommer att överskatta sin prestation mest eftersom de helt enkelt är längst ifrån att få ett perfekt resultat. Dessutom antar de minst kvalificerade personerna, liksom de flesta, att de är bättre än genomsnittet. Slutligen är de som har lägst poäng inte märkbart sämre på att uppskatta sin objektiva prestation.

För att slå fast att Dunning-Kruger-effekten är en artificiellt konstruerad forskningsdesign (artifact of research design), inte mänskligt tänkande, visade mina kollegor och jag att resultatet också kan erhållas med hjälp av slumpmässigt genererade data.

Först skapade vi 1.154 fiktiva personer och tilldelade dem slumpmässigt både ett testresultat och en självbedömningsrankning jämfört med sina "kamrater".

Sedan, precis som Dunning och Kruger gjorde, delade vi in dessa fiktiva personer i kvartiler baserat på deras testresultat. Eftersom självbedömningsrankningarna också slumpmässigt tilldelades ett poäng från 1 till 100, kommer varje kvartil att få medelvärdet av 50. Per definition kommer det nedersta kvartilen att överträffa endast 12,5 % av deltagarna i genomsnitt, men från den slumpmässiga tilldelningen av självbedömningspoäng kommer de att anse sig vara bättre än 50 % av testdeltagarna. Det ger en överskattning på 37,5 procentenheter utan några människor är "testdeltagare".

För att bevisa den sista punkten – att de minst skickliga kan adekvat bedöma sin egen skicklighet – krävdes ett annat tillvägagångssätt.

Min kollega Ed Nuhfer och hans team gav eleverna ett vetenskapligt läskunnighetstest med 25 frågor. Efter att ha svarat på varje fråga, skulle eleverna betygsätta sin egen prestation på varje fråga som antingen "spikad", "inte säker" eller "ingen aning."

Genom att samarbeta med Nuhfer fann vi att okvalificerade studenter är ganska bra på att uppskatta sin egen kompetens. I den här studien av de okvalificerade studenter som fick poäng i den nedre kvartilen överskattade endast 16,5 % sina förmågor signifikant. Och det visar sig att 3,9 % underskattade sin poäng betydligt. Det betyder att nästan 80 % av de okvalificerade eleverna var ganska bra på att uppskatta sin verkliga förmåga – långt ifrån idén från Dunning och Kruger att de okvalificerade konsekvent överskattar sina färdigheter.

Dunning–Kruger idag

Den ursprungliga artikeln av Dunning och Kruger börjar med citatet: "Det är en av de väsentliga egenskaperna hos inkompetenta personer att de inte är kapabla att förstå att de är inkompetenta." Denna idé har spridits vitt och brett i både vetenskaplig litteratur och i samhället. Men enligt mina kollegors och mig arbete är sanningen att väldigt få människor är riktigt okvalificerade och omedvetna.

Dunning och Kruger-experimentet fann en verklig effekt – de flesta tror att de är bättre än genomsnittet. Men enligt mitt teams arbete är det allt Dunning och Kruger visade. Verkligheten är att människor har en medfödd förmåga att bedöma sin kompetens och kunskap. Att påstå annat tyder, felaktigt, på att en stor del av befolkningen är hopplöst okunnig.

Referenser

• Debunking the Dunning-Kruger effect – the least skilled people know how much they don’t know, but everyone thinks they are better than average, Eric C. Gaze (2023.5.08) | The Conversation
• Dunning-Kruger-effektenORD i uppslagsverket BiBB
• Fler bilder (av upphovsrättsskäl) plus några länkar i det engelska originalet.

Skribent

Eric C. Gaze, Senior Lecturer of Mathematics, Bowdoin College, USA