Longitudproblemet

2 Story

I juli 1714 - drottning Anne var regent - antogs en 'Longitude Act' som erbjöd 20.000 pund sterling till den som kunde lösa longitudproblemet. Egentligen hade priset tre nivåer beroende på med vilken exakthet longituden kunde fastställas.

Här hade vi kunnat fortsätta berättelsen direkt till snillet John Harrison som löste problemet och efter mycket hårt motstånd till sist fick sin lösning accepterad och fick priset. Men en artikel av Carter et al↗ lyfter fram en bredare bild. På den tiden var förhållandena i marinen avskyvärda och otroligt många dog i skörbjugg (brist på C-vitamin) och av andra sanitära brister.

Enligt Carter var det passande för Amiralitetet att skylla - och därmed dölja - sjömäns död såväl vid katastrofen 1707 som levnadsförhållandena på fartygen genom att flytta intresset och problematiken till att utgöra ett vetenskapligt problem. Det dog väsentligt färre av felnavigeringar än av andra faktorer.

Kampen mellan Måndistansmetoden och Kronometermetoden

Stora ansträngningar gjordes genom åren på att utveckla och förbättra metoder för att via observationer av månens och stjärnors position uppskatta ett fartygs longitudposition. Utvecklingen av Sextanten↗ svW var ett stort framsteg.

Att uppfinna en kronometer, en klocka, som på långa resor kunde mäta tiden exakt som behövdes för att i relation till nollmeridianen fastställa ett fartygs position ansågs allmänt som olösbart. Men in på scenen träder snickaren och den självlärde klockmakaren John Harrison.

John Harrison

Den dramatiska berättelsen om hur John Harrison löste Longitudproblemet är som gjort för en spännande bok. Den skrevs av författaren Dava Sobelꜜ och kan rekommenderas som en både intressant och spännande läsning om uppfinningsrikedom och extrem uthållighet.

1730 presenterade Harrison sin första klocka (H1) av de fem han konstruerade. Den första var stor och den femte var ett fickur. Precis som idag ger utveckling möjlighet till miniatyrisering och förenkling. Harrisons klockor bröt med den tidens teknik genom att göra klockor som inte innehöll olja som smörjmedel utan byggde på ett intrikat friktionsfritt pendelsystem. Andra klockmakare hade försökt sig på att lösa longitudproblemet men deras lösningar hade alla olika typer av svagheter. En lång resa till havs med fukt, kraftig sjöhävning och stora atmosfärs- och temperaturskillnader är en stor utmaning.

John Harrison och hans bror James tillverkade precisionsur redan innan John började arbeta med sina skeppsklockor. Bröderna gjorde ett experiment med sina urverk och ...

klockorna drog sig aldrig mer än en sekund på en hel månad. Som jämförelse kan nämnas att de allra finaste kvalitetsur som tillverkades i hela världen vid denna tid gick fel på ungefär en minut på varje dygn. (Ibid. s. 76)

1727 fick drömmen om en stor belöning och erkännande Harrison att börja arbeta med att lösa det marina longitudproblemet. Det tog honom fyra år att ersätta sin redan överlägsna pendelmekanik med ett intrikat mekaniskt system av samverkande och motverkande fjädrar. Detta var mekaniskt kunnande på mycket hög nivå.

Longitudsnämnden

Det var Longitudsnämnden som skulle avgöra hur väl en kronometer uppfyllde Longitudlagens krav innan en belöning kunde delas ut. När Harrison åkte till London 1730 med sin första klocka hade nämnden trots att den existerat i femton år aldrig sammanträtt. Han är på väg att presentera en mekanisk lösning på ett problem som ledamöterna anser är ett astronomiskt problem. Man kan jämföra med när läkaren John Snow 1854 presenterade sin analys av att kolera sprids via vatten↗ när alla visste att kolera sprids via luften.

Nu följde många år av motstånd som beskrivs i Sobels bok. Efter 40 års arbete med sina kronometrar fick Harrison första halva prissumman och sedan kravet uppfyllts på att lämna ut sina ritningar och låta producera två kopior på kronometern H4 fick han den andra delen av prissumman. Harrison dog på sin åttiotreårsdag 1776.

TV-serie och film

Berättelsen om John Harrison och klockornas vidare öden har sammanvävts i en TV-serie och filmꜜ med Michael Gambon som John Harrison och Jeremy Irons som Rupert Gould. Gouldꜜ var horolog, allvetare och marinlöjtnant i första världskriget. Mellan 1920 och 1933 reparerade han Harrisons klockor som hade förvisats ner i en källare i Amiralitet och var i kraftigt förfall. De finns idag på Royal Observatory i Greenwich, London.

Referenser

• Longitudproblemet   Wikipedia Mob • 5 referenser
• The history of longitude   Wikipedia Mob • 118 referenser
• John Harrison   Wikipedia Mob • 2 referenser
• John Harrison   Wikipedia Mob • 41 referenser
• Dava Sobel   Wikipedia, 11 referenser
• Longitude Act   Wikipedia Mob • 6 referenser
• The British Longitude Act Reconsidered, Carter et al. (2012), American scientist
• Royal observatory, Greenwwich, London   Wikipedia Mob • 70 referenser
• Longitude as film and TV-series,   Wikipedia Mob • 2 referenser
• Rupert Gould   Wikipedia Mob • 7 referenser

Skribent

Johan Schlasberg

Publicerades: 2023.01.13 Uppdaterades: 2023.09.15