IDstory /Näringsliv/ + Tags

AI som personlig assistent

Originalꜜ.   Author infoꜜ  //  Kommentarer (0)ꜜ

Why I let AI help me think — but never think for me

AI-genererad
AI-genererad

Varje teknologiskt språng väcker sin beskärda del av moralpanik, och AI är inget undantag. En artikel i The Washington Post med titeln ”Meet the people who dare to say no to artificial intelligence” (på engelska) handlar om det växande antalet studenter, konstnärer, akademiker och frilansare som avvisar användningen av AI i kreativitetens, objektivitetens eller människans arbete försvar. Det låter ädelt, men i grunden handlar det nog mer om förnekelse än motstånd.

Att vägra använda en teknik som redan genomsyrar utbildning, kommunikation och arbetsliv är i praktiken ett försök att isolera sig från framtiden. Det handlar inte om att blint tro på AI eller acceptera den utan urskillning, utan om att förstå och använda den klokt. För de som idag säger ett kategoriskt ”nej” kommer i längden att stå sämre rustade för att leva i en värld där AI är en självklar del av vardagen.

En av 28 artiklar i BiBB Näringsliv

Min hållning till AI är strategisk användning

Min hållning till AI är varken naiv entusiasm eller avståndstagande, utan selektiv och strategisk användning. Jag använder AI när det förbättrar min effektivitet, men håller den långt ifrån det jag betraktar som centralt för min identitet. Jag är ingen illustratör, så jag oroar mig inte för att använda AI till att skapa bilder som följer mina texter. Tidigare var jag beroende av bildbanker, och ibland dök en konstnär upp som krävde ersättning eller bevis på bildens ursprung flera år i efterhand. Nu, med en generativ modell, går allt smidigt, direkt och utan friktion: ingen kräver något, och mina texter får bättre illustrationer (även om inte alla läsare gillar det).

Jag har heller inga problem med att låta en språkmodell hitta felstavningar, sammanfatta långa dokument eller föreslå motargument till en text jag håller på att skriva. Jag gör det ofta. Tack vare det gör jag färre misstag, sparar tid och kan berika mina resonemang. Jag gör det inte alltid, men när jag ser att det fyller en funktion. Och det försvagar inte mitt skrivande – tvärtom.

Skulle jag kunna gå längre och låta en AI skriva mina artiklar? Självklart. Det skulle räcka att träna en modell på mina texter, över tjugotvå års dagliga publikationer, och den skulle återskapa min stil, struktur och språkbruk perfekt. Det vore enkelt, billigt och resultatet skulle sannolikt vara svårskiljt från originalet – kanske till och med bättre. Men jag har ingen avsikt att göra det.

Varför? Det handlar inte om etik, utan om identitet. Skrivandet är det som definierar mig. Det är mitt sätt att lära, förstå och minnas. Om jag överlämnar den processen till en maskin saboterar jag det system som håller mitt eget tänkande vid liv. Mina artiklar är mer än åsikter – de är mitt sätt att tänka. Min egen åsikt är minst viktig. Jag har sagt det tusentals gånger: bry dig mindre om vad jag tycker och mer om vilka källor jag hänvisar till. Jag skriver för att strukturera idéer, få dem att fastna i minnet, kunna förklara och diskutera dem senare i undervisning eller föreläsningar. Om jag överlät skrivandet till en maskin skulle jag inte längre kunna försvara mina argument, svara på frågor eller minnas varför jag skrev som jag gjorde. AI kan kanske forma texten bättre, men den kan aldrig ersätta syftet.

Det är just den relationen till tekniken som många tycks missa. Problemet är inte AI i sig, utan vår oförmåga att förstå varför och hur vi använder den. Brennan Center for Justice (engelsk källa) varnade nyligen för att policys som tillåter att man väljer bort AI skapar större ojämlikhet, eftersom de som undviker att lära sig tekniken ofta hamnar på efterkälken professionellt. På liknande sätt konstaterar MIT Technology Review (engelsk källa) att undvikande av AI inte stärker kritiskt tänkande – tvärtom minskar det den kognitiva förmågan, till skillnad från hos dem som lär sig att använda tekniken med urskillning.

Empirisk forskning stöder detta. Enligt en studie från juni 2024 (på engelska) kan överanvändning av konversationssystem försvaga studenters kognitiva förmågor, men strategisk användning som stödverktyg – snarare än ersättning – stärker förståelse och kreativitet. I framtiden kommer all träning i praktiska färdigheter att utföras av agentbaserade system och generativa modeller, som kan förklara samma sak hur många gånger som helst, dygnet runt, i format som passar varje individ. Problemet ligger alltså inte i verktyget, utan i hur det används.

AI ersätter inte mitt tänkande – det förstärker det. Det hjälper mig att illustrera, korrekturläsa, forska eller förbereda material, men inte att skriva. För skrivandet är det som håller mig intellektuellt vid liv. Nyckeln ligger i att förstå vilka uppgifter man kan delegera och vilka man måste bevara. Det som vissa forskare kallar kognitiv avlastning (på engelska) – att överlåta delar av den mentala processen till automatiska system – kan vara användbart så länge det inte innebär att man avstår från sina egna kompetenser. Att vägra använda AI för att skriva gör mig inte till en AI-förnekare. Jag använder den varje dag, men med tydliga gränser. Jag använder inte AI för att ersätta mig själv i det jag betraktar som min intellektuella kärna. Jag använder AI – jag låter den inte använda mig.

I slutändan är att avvisa AI inte annorlunda än att avvisa böcker. Verktygen må förändras, men kriterierna för hur de används förblir mänskliga. Som Jan‑Christophe Heilinger påpekar i sin essä om AI‑etik (på engelska), bör diskussionen inte handla om huruvida man ska använda AI eller inte, utan om hur man bevarar mänsklig handlingskraft och ansvar i ett automatiserat ekosystem.

Och ja, det finns de som kommer till min sida och utan att känna mig säger att mina texter ”låter som om de skrivits av AI”. Det är ganska ironiskt: jag har publicerat dagligen i över tjugotvå år – långt innan ChatGPT fanns – och jag skriver fortfarande ord för ord själv. Ändå finns det alltid någon som vill ifrågasätta ens hederlighet. Det hör väl till tiden vi lever i: en värld där många hellre misstänker än läser, och hellre förnekar än försöker förstå. Men vad ska man göra? Vi har alltid haft dårar och otrevliga människor omkring oss, och tyvärr kommer det nog förbli så.

Nyckeln är inte att säga ett generellt ”ja” eller ”nej” till teknik, utan att bestämma vad man använder den till. Jag tänker inte använda AI för att ersätta mitt tänkande – den förstärker det. Den hjälper mig att illustrera, korrekturläsa, forska och förbereda material, men inte att skriva. För skrivandet är det som håller mig vid liv, intellektuellt. Kanske klarar sig mer intelligenta människor med att bara läsa, men jag måste skriva för att lära.

Sammanfattningsvis handlar läskunnighet på 2000‑talet inte om att undvika teknik, utan om att lära sig använda den på ett sätt som bevarar det som gör varje människa unik. Att säga ”nej” av princip är det enkla sättet att slippa tänka. Det svåra – och nödvändiga – är att bygga en intelligent relation till teknologin. De som inte förstår det kommer förr eller senare att upptäcka, för sent, att världen har fortsatt framåt medan de själva tittade åt ett annat håll. Då kommer problemet inte längre vara AI, utan beslutet att aldrig lära sig leva med den.

References

Author

Enrique Dans, Professor of Innovation, IE Business School in Spain

IE Business School  engelsk flagga Wikipedia, 41 referenser

Kommentarer

  1. Din kommentar // Namn, titel (2025....)

Enrique Dans: 2025.10.28 Publicerades i BiBB: 2025.11.01



SMS:a en kommentar
genom att klicka här [ öppnar din app ] SMS:a en kommentar till 076 034 32 20 eller mejla.

Kategorier 20 Näringsliv 28

QR-code


Förslag till förbättringar av BiBB är välkomna



You know a lot, we may add a little®