Västergatan 16 i Malmö

Malmös första postmodernistiska hus, har Lars Asklunds hus på Västergatan kallats. För mig är det först och främst en suverän motståndshandling.

Malmö är kulturellt sett en märklig stad. Genom decennier har den gynnat det ordinära och det konformistiska. Ska det vara fint får det hellre vara brackigt än briljant. Här finns småskuren rädsla för radikalt, begåvat nyskapande.

Malmös första postmodernistiska hus, har Lars Asklunds hus på Västergatan kallats. För mig är det först och främst en suverän motståndshandling.

   Malmö är kulturellt sett en märklig stad. Genom decennier har den gynnat det ordinära och det konformistiska. Ska det vara fint får det hellre vara brackigt än briljant. Här finns småskuren rädsla för radikalt, begåvat nyskapande. När det gäller arkitekturen präglas Malmö dessutom av ett neurotiskt avståndstagande från sitt öresundska arv.

  På den danska sidan lever fortfarande hantverkskunnandet, respekten för skalan och känslan för detaljen. Malmös oförståelse för sådana värden har nyligen fått ett storstilat monument - ett Ceausescubygge kallat Sheraton - vid Triangeln.

  Så bygger då denne Asklund ett hus som varken är anpassat till de oskrivna Malmönormerna eller byggbranschens standard utan till hans egna övertygelser om hur ett bra hus ska vara. Väggarna är massiva, utan någon isolering. Plastfärg befattar han sig överhuvud taget inte med. Planlösningen strider, såvitt jag kan förstå saken, mot de flesta bestämmelser.

Men det fungerar bättre än många andra nybyggen. Det möglar inte.

  Uppvärmningskostnaderna är rekordlåga. Estetiskt är det ett fint exempel på hur tradition och nyskapande kan kombineras utan att det på något vis känns konstruerat.

Varken korsvirkeskitsch eller påklistrade burspråk behövs för att markera den historiska kontinuiteten. Den manifesterar sig i färgerna, i proportionerna, i anpassningen till gatubilden och i hantverkskänslan. Trots att detta hus inte på något sätt är en pastisch utan en tveklös 1980-tals vision känns det som det funnits där alltid, eller kanske snarare som om det är just detta hus som ska ligga på denna plats.

   Den dubbla rollen är tveksam men möjligen lärorik. Om jag då vetat vad jag vet idag är det osäkert om jag gett mig in i äventyret. Jag hade aldrig tidigare projekterat så stora hus, och jag blev förbluffad över den hårda verklighet jag mötte - först i alla nedslående kontakter med myndigheterna, sedan i de tuffa förhandlingarna med entreprenören. Att som privatperson utan större eget kapital sätta igång en sådan här process kräver goda nerver och en närmast naiv självtillit.

  Förmodligen hade hela projektet gått i stöpet om det inte råkat sammanfalla med BO86. Plötsligt blev kommunen intresserad - jag kom med i lägenhetskvoten, fick hjälp med uppläggning av låneansökan osv.

  Jag inbillar mig att om man väljer att bo i innerstaden har man, trots normer och liknande krav, annorlunda önskemål och behov än om man bor i en förortsvilla. Man kan dela på mycket: tvättstuga, hobby- och motionsrum, gästrum osv. Man har nära till restauranger och butiker och därmed mindre behov av att lagra och laga mat.

  Jag erfor att efterfrågan var störst på en- och tvårumslägenheter, så jag bestämde mig för att göra tvårummare av alltihop (halvparten på 75 kvm och resten på 120 kvm). Detta visade sig heller inte passa med normerna. Myndigheterna varnade för att det inte skulle gå att hyra ut de stora tvåorna, och hade det inte varit för BO86 hade man säkert inte beviljat lån till projektet.

  Jag ville hela tiden bygga så enkelt som möjligt med väl beprövade material av god kvalitet. Jag ville ha mögelfria, massiva väggar som andas, så jag valde att mura dem med 35 cm Siporexblock. Jag har konsekvent undvikit allt finlir - dels för att det kan bli dyrt, dels för att jag anser att volymer, rumsbildning och ljusföring är viktigare för god arkitektur än komplicerade detaljer. Fönstren är visserligen specialtillverkade, men jag tror inte att de vällagrade standardfönstren hade blivit billigare, särskilt inte på sikt.

  Fönstren är för övrigt ett kapitel för sig. De skulle målats med linoljefärg, men det visade sig omöjligt att få dem grundade med linolja och terpentin vare sig på fabriken eller byggarbetsplatsen. Det fick jag göra själv kvällstid och helger.

  Söderfasaden är uppglasad, fungerar som en stor solfångare och mottar lika mycket strålningsenergi som om den varit täckt med komplicerade solceller. Problemet är som alltid att ta till vara energin. Här lagras den i väggar och bjälklag, som är värmetröga och behandlade så att värme- och fuktvandringar underlättas. Diffspärrar och täta plastfärger har varit bannlysta.

   Väggarna är putsade med hygroskopisk kalkputs och bemålade med kalkfärg i olika kulörer. Det är viktigt att värmeabsorptionen går snabbt, annars blir den operativa temperaturen innanför glasrutan så hög att man öppnar fönstret och vädrar bort överskottsvärmen.

  Väggarna har målats två gånger med kalkmjölk med en aning lim. Därefter har de laserats med kalkvatten med en tillsats av olika pigment; kärnoxid, Terra di Siena, gulockra, zinkoxid, koboltblått och engelskt rött. Hyresgästerna har själva fått välja kulör.

  Jag vill beskriva arkitekturen som romantisk och fylld med associationer. Frontespicen har ett dominerande, centralt motiv, som understryker vertikaliteten. De flesta husen längs Västergatan har höga burspråkspartier eller centrala trapphus väl markerade i fasaden.

  Jag har lånat flitigt från de omgivande husen. Fönstren mot gatan är mer eller mindre kopior av dem på huset intill. Där han man under tiden byta ut de gamla vackra treluftsfönstren mot nya , fula standardfönster...

  Gårdsflygeln har omisskännliga funkisdrag. Denna gryende modernism får kollidera med en utpräglat modernistisk glasfasad, som kunde vara från slutet av sextitalet.

  Trädgården har två avdelningar. Först når man en typisk bakgård, stensatt och kal. En portgång genom uthuset leder in i en annan värld - en prunkande grön trädgård med springvatten och och vårträd.

   Jag minns, om än vagt, hur man nådde min barndoms skolgård via en liknande portgång genom ett rödmålat, småländskt uthus där bland annat slöjdsalen fanns inrymd. Den skånska versionen av minnesbilden är putsad och rymmer cykelställ och trädgårdsförråd.

Lars Asklund