IDstory /The Conversation/ + Tags

Strejkernas historia i Frankrike

Originalꜜ(2025.09.08) från forskarplattformen The Conversation. Author infoꜜ  //  Kommentarer (0)ꜜ

The history of strikes in union and political movements in France

"Bloquons tout"-rörelsen och franska generalstrejker

Rörelsen "bloquons tout" ("blockera allt") har utlyst en landsomfattande nedstängning den 10 september i protest mot den franska regeringens politik, och Jean-Luc Mélénchon, ledare för det radikala vänsterpartiet La France Insoumise, uppmanar till "generalstrejk". Denna idé spelade en stor roll i den revolutionära retoriken under tidigt 1900-tal innan den föll i glömska. Vilken roll har strejker spelat i den franska fackförenings- och politiska historien? Vilken betydelse har de idag?

Även om strejker inte sker oftare i Frankrike än i andra västeuropeiska länder, är deras plats unik i det franska arbetarrörelsens historia. För fackföreningarna var strejken länge ett favoritmedel för att förbättra vardagen, men också kärnan i deras revolutionära utopi. Det vill säga, syftet var att övervinna kapitalismen.

En av 100 artiklar på BiBB i kategorin The Conversation

Med tiden har strejk blivit en central del av de sociala relationerna i Frankrike, men dess utopiska funktion har försvagats. Vid sekelskiftet 1900/2000, i likhet med andra uttryck för klasskamp, har dess värde dessutom avsevärt minskat.

Arbetarnas omvälvning av den rådande ordningen

Förutom sin roll som verktyg för att försvara levnadsvillkor och kämpa för nya rättigheter är strejken en ursprunglig form av klassens sammanhållning, vars uppgång föregår och sedan följer fackföreningarnas utveckling.

När rätten att bilda fackföreningar beviljades år 1884 var arbetskonflikter, som avkriminaliserats redan 1864, redan på väg att bli en central del av industrisamhället. Med andra ord föregick handlingen organisationen. Ofta lade handlingen även grunden för organisationen under 1800-talet: fack bildades i kölvattnet av social oro, vissa försvann snabbt när en strejk var över, andra bestod längre.

När Confédération Générale du Travail (CGT) grundades i centrala Frankrike 1895, antogs snabbt värderingar som "arbetarautonomi" och "direkt aktion". Genom egna kamper, oberoende av partistrukturer och institutioner, skulle arbetarklassen förbereda sig på en "dubbel uppgift", med både den konkreta kampen för omedelbara krav och den utopiska visionen om kapitalismens omstörtning. Detta synsätt gav strejken en central roll och tillskrev den en rad olika dygder.

Strejker ses som en utbildning i solidaritet, genom den materiella hjälp de ofta ger eller genom sin sektoröverskridande räckvidd. De fungerar även som en skola för klasskamp, ett "avsnitt av det sociala kriget", som en av CGT:s ledare före 1914 skrev. Därför är strejkens resultat alltid gynnsamt ur arbetarklassens moraliska synvinkel, då den ökar den proletära kampandan. Om en strejk segrar är det en kollektiv återerövring från kapitalismen, eftersom den minskar de priviligierades förmåner.

Slutligen tror revolutionära fackföreningsaktivister att en generalstrejk ger arbetarna vapnet för att nå den slutliga segern: kapitalismens definitiva fall. Detta argument presenteras i Comment nous ferons la Révolution, det enda verket inom aktiviströrelsen som i detalj beskriver hur arbetarna själva genom sina fackföreningar approprierar produktionsmedlen och organiserar en ljus framtid.

En politiskt laddad generalstrejk har aldrig inträffat i Frankrike och därmed heller aldrig lett till radikal samhällsförändring. Men utopin var inte tänkt att vara profetisk. Dess funktion var snarare att skydda arbetarrörelsen från locktoner om delaktighet och stöd till det rådande systemet, en linje framtagen av republikanska eliter under slutet av 1800-talet. Att hålla en revolutionär kurs ansågs också elda på de härskandes "stora rädsla", vilket skapade behov av eftergifter för att lugna sig själv.

Från klasskampens paradis till "social dialog"

Första världskriget innebar dödsstöten för den revolutionära fackföreningsrörelsen, men under CGT:s splittring (1922–1935) dominerade två synsätt kring strejken. För konfederationen kring Léon Jouhaux, socialist och Nobelpristagare i fred 1951, var produktionsstoppet främst en sista utväg när förhandlingarna misslyckades. För CGTU, som stod närmare kommunistpartiet (PCF), kunde strejken vara ett vapen bortom ekonomiska krav. Enligt kommunistiska fackföreningsaktivister blev strejken alltmer en politisk kamp mellan arbetarna och trion arbetsgivare, regering och reformister, som visar på behovet av kompromisslös konflikt bortom snäva företagsintressen.

I fackföreningsdiskursen och den fackliga fantasin är strejken dock inte längre en praktik som förverkligar "arbetarautonomi" eller möjliggör en ny samhällsfödelse. Den har förlorat sin utopiska laddning.

Samtidigt kvarstår strejken som ett viktigt vapen. Fram till andra världskriget hade varken fackföreningsrörelsen eller arbetarklassen fullt ut integrerats i de västerländska samhällena; processen var på väg men inte färdig. Trots att kollektivavtal blev vanligare kämpade arbetarrörelsen för sin plats och var i stor utsträckning beroende av en kampkultur – nästan det enda sättet att förbättra vardagslivet och tillfälligt rubba kapitalismens exploatering.

Efter kriget och fram till 1960- och 70-talet förblev strejker vanliga i fackliga praktiker, fast nu med annorlunda motiv än tidigare perioder. Med "fordistisk kompromiss" – utbyte av produktivitetsvinster mot köpkraft – och fackföreningsinstitutionalisering, blev strejken främst ett sätt att hantera systemstörningar och främja rättvisare fördelning av rikedom. Handlingarna blev ritualiserade, vilket märktes i det snabbt ökande antalet strejkdagar.

Vidare, i välfärdsstatens kontext under efterkrigstidens boom, genomgick Frankrike och Västvärlden en reformfas där förändringar syntes som logiska steg i utvecklingen, snarare än ständigt resultatet av maktkamp. På sikt kan detta förklara att strejkrätten tappat legitimitet – om livsvillkoren kan förbättras via politiska åtgärder och kompromisser i "social dialog" hamnar strejker lätt i bakgrunden som störningsmoment.

Fackföreningarna och deras praktiker har därefter konfronterats med bland annat ekonomins påverkan (avmattning, avindustrialisering, osäkra jobb, individualiserade löner, välfärdens nedmontering), liberalismens uppgång – med syftet att förlama facklig kamp – samt samhällsförändringar efter 1968 (ökad individualism, minskad tro på utopier).

Fackföreningsrörelsen har själv bidragit till detta med bland annat distansering från politiken, bristande förmåga att inge hopp, och dilemman i rollen som institutionell motvikt, sliten mellan oppositionsplikt och djup samhällsmoderering.

Legitimitetskris för strejker

Mot denna bakgrund har den fackliga rörelsen kring millennieskiftet dragit sig tillbaka till en överlevnadsstrategi, vilket innebär att försvara sin legitimitet, ibland genom att ta avstånd från mobiliseringen av arbetare och i praktiken överge idén om systemförändring.

Under de senaste 30–40 åren har de stora fackliga konfederationerna, med olika intensitet, gått mot en väg som skapat tvivel – ibland till och med retorisk delegitimering av strejken. År 1985 sade Edmond Maire, då ledare för CFDT: "Den gamla myten om att facklig verksamhet bara handlar om strejk är historia. Fackföreningar måste lämna den bakom sig."

Facklig dialog utan påtryckningsmedel har dock aldrig varit lika framgångsrik som konfrontationsbaserad facklig kamp. I Frankrike har perioder med stora sociala framsteg alltid varit sammanlänkade med folklig och facklig mobilisering – till exempel folkfronten på 1930-talet, befrielsen från tyskarna på 1940-talet och maj-juni 1968.

Tvärtom har 1980-talets decentraliserade förhandlingsprocesser ofta lett till inskränkningar av de sociala rättigheterna – förutom november-december 1995, då en beslutsam, blockerande och förnybar rörelse lyckades bredda sig och lyfta fram kopplingar mellan yrkeskrav och samhällsfrågor.

Genom historien har fackföreningsrörelsen mobiliserat och etablerat sig som en samhällskraft som den styrande ordningen fruktat – eftersom ingenting ges frivilligt utan påtryckning. Detta har uppnåtts både genom utopiska politiska projekt och genom strejken, som blivit ett centralt paradigm.

References

Author

Stéphane Sirot, Professeur d'histoire politique et sociale du XXème siècle, CY Cergy Paris Université

Kommentarer

  1. Din kommentar // Namn, titel (2025....)

The Conversation: 2025.09.08 Publicerades i BiBB: 2025.09.14



SMS:a en kommentar
genom att klicka här [ öppnar din app ] SMS:a en kommentar till 076 034 32 20 eller mejla.

Kategorier 20 The Conversation 100 2 flags

QR-code


Förslag till förbättringar av BiBB är välkomna



You know a lot, we may add a little®