IDstory /The Conversation/ + Tags

Irans regim ser de amerikansk-israeliska attackerna som ett allvarligt existentiellt hot

Originalꜜ(2026.02.28) från forskarplattformen The Conversation. Author infoꜜ  //  Kommentarer (1)ꜜ

Iran will respond to US‑Israeli strikes as existential threats to the regime – because they are

Efter att amerikanska och israeliska robotar slog mot Irans kärnanläggningar i juni 2025 svarade Teheran med en begränsad attack mot den amerikanska flygbasen i Qatar. Fem år tidigare hade en amerikansk drönarattack mot Qasem Soleimani, chefen för Revolutionsgardets Quds-styrka, följts av en attack mot två amerikanska baser i Irak kort därefter.

En av 157 artiklar på BiBB från media- och forskarsajten The Conversation
Lista och Ämneskatalog
Geopolitik Historia USA

Den typen av återhållsamhet från Irans ledning är knappast att vänta efter den senaste amerikansk‑israeliska militäroperationen som nu utspelar sig i Gulfstaten.

I de tidiga morgontimmarna den 28 februari 2026 träffade hundratals robotar flera mål i Iran, bland annat ett komplex där den högste ledaren ayatolla Ali Khamenei bodde – som iransk statsmedia senare bekräftade hade dödats i attacken.

”Operation Epic Fury”, som Pentagon döpt angreppet till, kommer efter månader av amerikansk militär upptrappning i regionen. Men den följer också på uppenbara diplomatiska ansträngningar i form av en serie kärnsamtal i Oman och Genève för att nå en fredlig lösning.

Alla sådana uppgörelser är nu i praktiken avförda från bordet. I omfattning och räckvidd går attacken från USA och Israel långt bortom alla tidigare angrepp mot Iran.

Som svar har Iran sagt att landet kommer att svara med ”krossande” kraft. Som Mellanösternexpert och tidigare hög tjänsteman i Nationella säkerhetsrådet under Trumps första mandatperiod menar jag att kalkylen både i Washington – och än mer i Teheran – nu är helt annorlunda än vid tidigare konfrontationer: Irans ledare ser nästan säkert detta som ett existentiellt hot, givet president Donald Trumps uttalanden och den militära kampanj som redan pågår. Och det verkar inte finnas någon tydlig väg ut för att undvika ytterligare eskalering.

Det vi nu bör vänta oss är ett svar från Teheran som utnyttjar alla dess förmågor – även om de har försvagats avsevärt. Och det borde oroa alla länder i regionen – och bortom.

USA:s uppenbara mål

Det är viktigt att komma ihåg att vi befinner oss i konfliktens inledande skede – mycket är oklart.

Den 28 februari är det fortfarande oklart vilka i Irans ledarskikt som dödats och i vilken grad Irans ballistiska robotförmåga har slagits ut. Att Iran ändå har kunnat avfyra ballistiska robotar mot länder i regionen som hyser amerikanska baser tyder åtminstone på att de militära förmågorna inte helt har förstörts.

Iran sköt över 600 robotar mot Israel i juni 2025 under deras tolv dagar långa krig, men medierapportering och iranska uttalanden den senaste månaden har antytt att Iran lyckats fylla på delar av sitt robotlager, vilket nu används.

Det står klart att Washington vill slå ut Irans ballistiska program, eftersom det är den kapaciteten som gör att Iran mest direkt kan hota regionen. En central stötesten i förhandlingarna i Genève och Oman var de amerikanska kraven på att både Irans ballistiska robotar och dess stöd till proxygrupper i regionen skulle omfattas – utöver det sedan länge stående kravet på att Teheran helt upphör med anrikning av uran. Teheran har länge motsatt sig försök att begränsa robotprogrammet som en del av en kärnteknisk uppgörelse, med hänvisning till robotarnas centrala roll i landets säkerhetsdoktrin.

Det förklarar varför vissa amerikanska och israeliska attacker verkar rikta sig mot Irans startplatser för ballistiska och kryssningsrobotar, produktionsanläggningar och lager.

Eftersom Iran saknar kärnvapen har ballistiska robotar varit landets förstahandsval för att svara på hot. Och hittills i den nuvarande konflikten har de använts mot länder som Förenade Arabemiraten, Qatar, Kuwait och Bahrain.

”Det blir ert att ta över”

Men Trumpadministrationen tycks ha utvidgat sina mål bortom att bara avlägsna Irans kärnrelaterade och konventionella militära hot. De senaste attackerna har också riktats mot ledarskiktet, där Khamenei och andra centrala personer i regimen dödats.

Det är uppenbart att den amerikanska administrationen hoppas att ett regimskifte ska följa på Operation Epic Fury. ”När vi är klara, ta över er regering. Den blir er att ta över”, sade Trump till iranierna i ett videotal inspelat under attackens första timmar.

Regimskifte är en risk även för Trump

Att signalera regimskifte kan uppmuntra iranier som tröttnat på decennier av förtryck och ekonomiska problem att fortsätta där de slutade i januari – då hundratusentals gick ut på gatorna i protest.

Men det innebär också risker för USA och dess intressen. Irans ledare känner sig inte längre bundna på samma sätt som efter Soleimani‑likvideringen och konflikten i juni 2025. Då svarade Iran med insatser som inte ens stod i proportion till landets förluster – begränsade attacker mot amerikanska militärbaser i regionen.

Nu har handskarna åkt av, och båda sidor försöker utdela en knock‑out. Men vad innebär det i praktiken? Den amerikanska administrationen tycks inställd på regimskifte. Irans ledning kommer att söka en vedergällning som går längre än tidigare – och sannolikt innebär amerikanska dödsoffer. Det har Trump själv förutsett – han har varnat för att det kan komma amerikanska förluster.

Varför är Trump då beredd att ta den risken nu? I mina ögon beror det på att han, trots retoriken om framsteg i förhandlingsomgångarna, har tappat tålamodet.

Efter den senaste rundan samtal i Genève den 26 februari hörde vi inte mycket från amerikanskt håll. Trumps kalkyl kan ha varit att Iran inte ”förstod vinkeln” – trots det faktum att USA under flera veckor förstärkt området med ytterligare en hangarfartygsgrupp utöver andra örlogsfartyg och hundratals stridsflygplan – att Teheran inte hade något annat val än att acceptera de amerikanska kraven.

Vad händer nu?

Det vi ännu inte vet är om USA:s strategi nu är att pausa för att se om den inledande attackvågen tvingar Iran till förhandlingsbordet – eller om de första slagen bara är upptakten till något betydligt större.

Just nu verkar det diplomatiska tåget ha lämnat stationen. Trump tycks inte längre vilja ha en uppgörelse – han vill se den iranska regimen falla.

För att nå dit har han tagit flera kalkylerade risker. Den första är politisk och juridisk: Trump gick inte via kongressen innan han beordrade Operation Epic Fury. Till skillnad från för 23 år sedan, då George W. Bush tog USA in i Irak, finns ingen krigsresolution som ger presidenten täckning.

I stället måste Vita husets jurister ha bedömt att Trump kan genomföra operationen med stöd av sina befogenheter enligt artikel 2 som överbefälhavare. Men War Powers Resolution från 1973 innebär att klockan nu tickar. Om attackerna inte avslutas inom 60 dagar måste regeringen återvända till kongressen och hävda att operationen är avslutad, eller arbeta för ett bemyndigande att använda militärt våld eller en formell krigsförklaring.

Den andra risken är om iranierna kommer att hörsamma hans uppmaning att avsätta en regim som många länge velat se försvinna. Med tanke på den brutala responsen på protesterna i januari – som uppges ha kostat runt 30 000 iranier livet – är frågan om människor är beredda att återigen utmana säkerhetsapparaten och driva bort det som återstår av regimen.

Den tredje kalkylen är att den iranska regimen – även när den står inför ett existentiellt hot – inte har förmågan att dra in USA i en utdragen konflikt med massiva förluster.

Just den punkten är avgörande. Experter vet att Teheran inte har kärnvapen och bara ett begränsat lager av drönare, kryssningsrobotar och ballistiska robotar.

Men Iran kan luta sig mot sina okonventionella kapaciteter. Terrorism är en reell oro – antingen genom Revolutionsgardets Quds‑styrka, som koordinerar Irans okonventionella krigföring, eller genom partnerskapet med Hizbollah i Libanon. Andra aktörer, som huthirebellerna i Jemen eller shiamiliser i Irak, kan också genomföra attacker mot amerikanska intressen – antingen i solidaritet med Iran eller på direkt order från regimen.

Ett storskaligt terrordåd kan sätta politisk press på Trump, men det är svårt att se att det skulle leda till amerikanska marktrupper i Iran. Den amerikanska opinionen har inget tålamod för ett sådant scenario, och det skulle dessutom kräva kongressens uttryckliga godkännande – något som i skrivande stund inte finns.

Ingen har en kristallkula, och vi befinner oss fortfarande i inledningen av en operation som sannolikt kommer att pågå i dagar, om inte längre. Men en sak är klar: den iranska regimen står inför ett existentiellt hot. Räkna inte med återhållsamhet.

Artikeln uppdaterades den 28 februari 2026 för att inkludera bekräftelsen på ayatolla Ali Khameneis död.

References

Author

Javed Ali, Associate Professor of Practice of Public Policy, University of Michigan

Kommentarer

  1. Artikeln har ett bra strategiskt perspektiv men hade nog i delar formulerats annorlunda ytterligare några dagar eller veckor senare. Oundvikligt dilemma.
    // Johan Schlasberg, chefredaktör på BiBB (2025.09.16)
  2. Din kommentar // Namn, titel (2025....)

The Conversation: 2026.02.28 Publicerades i BiBB: 2026.03.03



SMS:a en kommentar
genom att klicka här [ öppnar din app ] SMS:a en kommentar till 076 034 32 20 eller mejla.

Kategorier 20 The Conversation 157 2 flags

QR-code


Förslag till förbättringar av BiBB är välkomna



You know a lot, we may add a little®