Artikel /The Conversation/

Talibanerna förbjuder fortfarande flickor att gå i skolan och många kvinnor att arbeta

(2026.08) I lived through the first Taliban girls’ school ban — watching it happen again is heartbreaking

Referenser | Skribent | Kommentarer (0)

I augusti 2021 återtog talibanerna Kabul och förbjöd inom några veckor flickor att gå i skolan efter årskurs 6. Förbudet har inte upphävts.

Afghanistan är fortfarande det enda landet i världen som formellt förbjuder flickor och kvinnor att få gymnasie- och högre utbildning. Under åren därefter har afghanska kvinnor också förbjudits att arbeta inom merparten av de sektorer som tidigare sysselsatte dem, från den offentliga förvaltningen till nationella och internationella biståndsorganisationer.

Från media- och forskarsajten The Conversation
Lista och Ämneskatalog ( 250 )
Historia Samhälle

Omkring 2,2 miljoner tonårsflickor har stängts ute från gymnasieskolan i nästan 1 800 dagar. En UNICEF-analys från 2026 beräknar att Afghanistan kan förlora upp till 20 000 kvinnliga lärare och 5 400 vårdanställda till 2030, samtidigt som restriktionerna redan beräknas kosta landet 84 miljoner amerikanska dollar per år.

Sedan september 2025 har talibanstyrkor även hindrat afghanska kvinnor, däribland FN-anställda, från att gå in på FN-kontor. I januari 2026 förlorade kvinnliga statsanställda till och med den reducerade lön som de hade fått sedan 2021 för att stanna hemma.

Jag såg en version av detta hända en gång tidigare, som ung flicka 1996, när talibanerna senast tog Kabul.

Det som slår mig mest med detta andra förbud är inte att det hände igen. Det är att världens misslyckande denna gång inte beror på bristande kunskap. Alla vet vad som händer afghanska flickor. Misslyckandet är att denna kunskap inte har medfört några verkliga kostnader för talibanerna.

Vad afghanska kvinnor har byggt upp

Inom några dagar efter maktövertagandet stod afghanska kvinnor på Kabuls gator och skanderade ”Bröd, arbete, frihet”, ett krav som de sedan dess har fortsatt att framföra med betydande personlig risk. Det centrala stridsropet kräver grundläggande mänskliga rättigheter – utbildning och arbete – i en situation präglad av systematisk utradering från det offentliga livet.

Läs mer: Iranska kvinnor riskerar gripande: Revolutionens döttrar

Grupper av afghanska kvinnor har organiserat protester under hela denna tid, trots att deltagare har berättat om gripanden, tortyr och dödande som svar. Repressionen har varit så hård att mycket av motståndsarbetet har tvingats under jorden.

Så sent som i februari 2026 var flickor åter ute på Kabuls gator och krävde utbildning. Men där protester har blivit alltför farliga har afghanska kvinnor i stället byggt upp något mer lågmält: informella nätverk av underjordiska skolor i hem, som undervisar flickor som annars inte alls skulle ha tillgång till ett klassrum.

Inget av detta motstånd sker för att det är enkelt eller säkert. Det sker för att ingen annan har gjort det åt dem, och för att det måste göras.

Vid sidan av protesterna och de underjordiska skolorna har afghanska kvinnoorganisationer också tagit på sig dokumentationsarbete. I juni 2026 hade forskare vid Georgetown Universitys Institute for Women, Peace and Security räknat 264 talibandekret som påverkat de mänskliga rättigheterna sedan 2021, varav 166 specifikt riktar sig mot kvinnor och flickor.

Skolbänkar står tomma i en skola i Kabul, Afghanistan, i december 2022. (AP Photo/Ebrahim Noroozi)

Det internationella svaret räcker inte

Huvudkanalen för internationellt engagemang med talibanerna är den FN-ledda Dohaprocessen. Sedan 2023 har flera samtalsrundor hållits med talibanrepresentanter med målet att Afghanistan på sikt ska återintegreras i det internationella samfundet – normaliserade diplomatiska förbindelser, formellt erkännande av talibanregeringen och landets återgång till normalt deltagande i internationella institutioner och handel.

På talibanernas uttryckliga begäran har kvinnor och grupper ur det afghanska civilsamhället uteslutits från huvudsamtalen och i stället mötts separat och vid sidan av processen. Sima Samar, tidigare ordförande för Afghanistans oberoende människorättskommission, har hävdat att FN genom att acceptera talibanernas villkor för deltagande riskerar att indirekt legitimera just de politiska åtgärder som organisationen säger sig motsätta sig.

Den risken är omstridd inom FN självt. Georgette Gagnon, FN:s biträdande särskilda representant och tillförordnade chef för FN:s biståndsuppdrag i Afghanistan, argumenterade för motsatsen vid samma möte: att fortsatt principfast men pragmatiskt engagemang fortfarande är nödvändigt, även när framstegen sker stegvis.

Denna oenighet, som utspelas från FN:s egen talarstol, fångar den fälla som afghanska kvinnor har beskrivit i åratal: uttalanden om oro utfärdas regelbundet, men de kostar talibanerna ingenting.

Globala insatser

I september 2024 åberopade Australien, Kanada, Tyskland och Nederländerna formellt Afghanistans skyldigheter enligt CEDAW, FN:s konvention om avskaffande av all slags diskriminering av kvinnor, som Afghanistan ratificerade 2003. Det är ett verkligt betydelsefullt initiativ, eftersom det är första gången några stater har försökt hålla en annan stat ansvarig inför världens högsta domstol för könsdiskriminering.

Men två år senare har målet fortfarande inte nått Internationella domstolen (ICJ). Civilsamhällets eget uttalande med anledning av initiativets första årsdag beskriver det som en insats som så småningom kan leda till ett mål i ICJ, inte som en insats som redan har åstadkommit detta.

När Nederländerna och Kanada drev ett liknande mål mot Syrien om tortyr gick de vidare genom varje steg utan dröjsmål. När förhandlingarna strandade 2022 begärde de omgående skiljeförfarande. När Syrien inte deltog inom den föreskrivna sexmånadersfristen väckte de talan vid ICJ 2023 och fick ett bindande beslut.

Efter att samma mekanism åberopades mot Afghanistan har ingen motsvarande milstolpe uppnåtts. Förhandlingarna har, om de har misslyckats, inte synligt följts av en begäran om skiljeförfarande, och ärendet befinner sig fortfarande där det började.

Afghanska kvinnor, och de stater som gjorde detta åtagande för deras räkning, förtjänar samma processuella skyndsamhet som förde Syrienmålet fram till ett avgörande.

Omfattningen av det som denna passivitet har möjliggjort är väl dokumenterad.

Afghanska flickor går över gårdsplanen vid den religiösa utbildningsinstitutionen Tasnim-e-Nusrat i Kabul, Afghanistan, i maj 2025. (AP Photo/Ebrahim Noroozi)

Personliga reflektioner

Jag känner igen allt detta eftersom jag redan en gång har levt igenom en version av det.

1996 var jag en ung flicka, några veckor från slutproven, när talibanerna tog över Kabul. Den kvällen samlades vi kring en radio utan elektricitet och fick höra att vi hade flyttats upp till nästa årskurs, men att skolorna stängdes för flickor tills vidare.

Först förstod jag inte vad det innebar. Som ung elev var jag glad över att slutproven ställdes in, så jag sprang för att berätta för min farmor. Halvvägs genom en mörk korridor insåg jag vad det faktiskt betydde: det skulle inte bli någon skola nästa år. Jag satte mig ner och grät.

Men jag hade tur.

Mina föräldrar flyttade mig och min syster till Pakistan så att vi kunde fortsätta studera, ett beslut som många afghanska familjer inte hade råd med. Det hade egentligen inte vi heller. Det var mina fastrar, mostrar och morbröder som bodde utomlands som finansierade våra studier.

Vänner till mig kunde inte slutföra skolan och blev, såvitt jag vet, i stället bortgifta. Jag blev senare den första kvinnan att tjänstgöra som generaldirektör, därefter som biträdande minister och sedan som tillförordnad minister för gruvor och petroleum i den afghanska regeringen.

Dessa förhållanden förändrades för min generation. Ingenting garanterar att de förändras för denna generation – medvetenhet i sig kommer inte att åstadkomma det.

Under de senaste fem åren har afghanska kvinnor visat att de inte accepterar detta förbud som permanent. Det är värt att fråga sig varför resten av världen har nöjt sig med så mycket mindre än så.

Referenser

Skribent

Ghazaal Habibyar, PhD Candidate, Faculty of Social Sciences, L’Université d’Ottawa/University of Ottawa

The Conversation: 2026.08.14 Publicerades på BiBB: 2026.08.19



SMS:a en kommentar
genom att klicka här [ öppnar din app ] SMS:a en kommentar till 076 034 32 20 eller mejla.

Kategorier 25 The Conversation 250 2 flags

QR-code

Kommentarer - info

  1. Din kommentar // Namn, titel (Datum)


Vad skulle du vilja läsa om på BiBB?



You know a lot, we may add a little®