Artikel /The Conversation/

Ludditernas engagemang mot ny teknologi kom att påverka politik, kulturkommentarer och litteratur

(2026.08) Who were the Luddites? Their legacy ripples through politics, cultural commentary and literature

Referenser | Skribent | Kommentarer (1)

Den amerikanske filmskaparen George Lucas är en av de senaste som har signalerat att han är öppen för AI inom filmbranschen.

I en nylig intervju sade regissören att motståndet mot tekniken var ”ungefär som att sitta här och säga: ’Nåväl, jag tror att häst och vagn verkligen är det rätta. De här bilarna går sönder, de behöver bensin, det finns alla möjliga problem med dem och snart kommer de att bygga om dem till stridsvagnar, och då kommer de att döda människor. Det är fruktansvärt.’”

Från media- och forskarsajten The Conversation
Lista och Ämneskatalog ( 251 )
Historia Samhälle AI och samhallsförändring (T)

The Guardians artikel hade rubriken: ”George Lucas liknar AI-skeptiker vid ludditer som klamrar sig fast vid hästar och vagnar.”

”Ludditer” har ibland fått representera framstegens fiender: de som är dömda att svepas åt sidan av historiens framåtskridande.

Benämningen ”nyluddism” eller ”digital ludit” återupprepas också av människor som oroar sig för arbetsvillkor, samhälle och demokrati i en tid då AI expanderar, parallellt med personliga vinstintressen.

Läs mer: Digitala ludditer växer i antal. De vill demokratisera tekniken, inte förstöra den

Men vilka var egentligen ludditerna? De var en kollektiv reaktion på de trauman som den industriella revolutionen i det tidigt industrialiserade England gav upphov till.

Deras eftermäle har varit betydande, vilket framgår av både negativ och positiv polemik om dem inom intellektuella och kulturella kommentarer, konst och litteratur samt populärhistoriska verk, i takt med att den digitala tekniken fortsätter att utvecklas.

När fackföreningar var olagliga

När den nya politiska ekonomin, driven av transatlantiskt slaveri och kolonial utvinning, började förändra arbetsformerna i England och införa nya former av mekanisering, gjorde skickliga hantverkare och vävare motstånd. De försökte skydda sin försörjning, sitt sätt att leva och sina lokalsamhällen.

Fackföreningar var olagliga och arbetarna saknade politisk representation. Kooperativa föreningar existerade ännu inte, och statlig välfärd var en avlägsen dröm. Det enda alternativet till underkastelse var vad historikern Eric Hobsbawm träffande kallade ”kollektiva förhandlingar genom upplopp”.

Matupplopp, förstörande av maskiner eller anläggning av fabriksbränder var handgripliga sätt att få arbetsgivare och lokala myndigheter att uppmärksamma deras berättigade klagomål.

När den engelske karikatyrtecknaren Charles Williams 1819 avbildade en veterinär och en smed som våldsamt angrep sprättar på cyklar för att de undergrävde traditionella hästdragna transporter, var smedens slag med släggan en tydlig hänvisning till den våg av maskinförstörelse som hade ägt rum tidigare under årtiondet.

Williams karikatyr tillkom bara några år efter massutbrottet i Storbritannien, då termerna luddism och ludit blev allmänt förekommande.

Karikatyr av Charles Williams som visar en veterinär och en smed som angriper sprättar på cyklar och representerar den cykelfientliga rörelsen. (Wikimedia)

Luddismens mest kända episoder

Historiker är överens om att den mest kända episoden av luddism började 1811 i Nottinghamshire i engelska Midlands.

En grupp strumpvävare bildade en hemlig organisation, som påstods ledas av en viss Ned Ludd, en fiktiv gestalt som även kallades kapten, general eller kung Ludd.

Handkolorerad etsning från 1812: ”Luditernas ledare”. (British Museum)

Mot bakgrund av den utbredda ekonomiska misär som orsakades av kriget mot Napoleon skyllde vävarna på nya, breda stickmaskiner för att stjäla deras arbeten, minska deras inkomster och förvärra en redan svår situation. Vid riktade attacker slog de sönder fler än 1.000 strumpmaskiner, och egendomsförstörelsen spred sig sedan till textilväveri- och spinneridistrikten i Lancashire och Yorkshire.

Regeringen fruktade den revolutionära potentialen i denna våldsvåg – och att engelska plebejer skulle kunna följa det franska exemplet och störta den gamla regimen – och slog därför hårt tillbaka. Den satte in 12.000 soldater för att slå ned upploppen, och parlamentsledamöterna röstade med överväldigande majoritet för att göra förstörandet av vävstolar till ett brott belagt med dödsstraff.

De härskande klasserna lyckades återställa ordningen, trots sporadiska utbrott fram till 1816, genom att markera sin repression med avskräckande hängningar och strafftransporteringar till Australien. Deras beslutsamhet att förhindra revolution, skydda egendom och möjliggöra ohämmad ekonomisk expansion var uppenbar.

Egendomsförstörelsen spred sig till textilväveri- och spinneridistrikten i Lancashire och Yorkshire. (Wellcome Collection)

Förtjänar då ludditerna sitt dåliga rykte? Som historiker med studier av Englands industriella epok bakom mig, liksom många andra, säger jag: absolut inte.

Ludditerna slog inte blint omkring sig, utan sände ett budskap; åtminstone i viss mån blev detta budskap också hört. Tillsammans med politiska radikaler och arbetarrörelsens aktivister deltog de under 1800-talet i en långvarig kamp för rättigheter, värdighet och rättvisa. Kampen hade delvis framgång och tvingade de härskande klasserna att kompromissa i stället för att fortsätta förlita sig på brutalt våld.

Som historikern E.P. Thompson berömt skrev i sin bok The Making of the English Working Class måste ludditerna räddas ”från eftervärldens enorma nedlåtenhet”.

Ludditer i poesi och litteratur

Byron beklagade hur ”absolut nöd” och ”oöverträffat lidande” hade framkallat upploppen. (Wellcome Collection), CC BY

En av få aristokrater som uttryckte sympati för ludditerna var poeten Lord Byron. I sitt jungfrutal i överhuset beklagade Byron att ”absolut nöd” och ”oöverträffat lidande” hade framkallat upploppen och att allt regeringen kunde föreslå, i stället för medkänsla eller försök att rätta till oförrätterna, var ”dragoner och bödlar”.

Några månader senare skrev han en bitande satirisk dikt i en Londontidning med ett liknande budskap:

”En del har förvisso ansett det upprörande,
när Hungern vädjar och Fattigdomen stönar,
att livet värderas lägre än en strumpa,
och att krossade vävstolar leder till krossade ben.”

Poetkollegan Percy Bysshe Shelley reagerade med ett liknande raseri. Hans dikt från 1813, Queen Mab, en hyllning till en utopisk framtid, förenade ett angrepp på staten, den organiserade religionen och den nya maskinålderns själsförstörande kapitalism.

Mary Wollstonecraft Shelley, Percys hustru och dotter till den feministiska filosofen Mary Wollstonecraft, inspirerades också av luddismen när hon skrev romanen Frankenstein 1818. Victor Frankensteins skapelse, Monstret, blev liksom Ned Ludd våldsam och destruktiv först när den utsattes för fruktansvärd behandling.

Budskapet var tydligt: tekniska framsteg var inte nödvändigtvis onda i sig, men om resultatet blev ett brutalt nollsummespel med vinnare och förlorare, var den industriella kapitalismen djupt omänsklig och motståndet oundvikligt.

Detta var bara de tidigaste författarna som reagerade på ludditerna. Bland framstående senare romanförfattare som bearbetade samma tema fanns Charlotte Brontë och Samuel Butler.

Brontës roman Shirley från 1849, som utspelar sig i Yorkshires textildistrikt 1811–1812, förenade sympati för arbetarnas svåra situation med kritik av våldet och en uppmaning till kvarnägarna att ta ett patriarkaliskt ansvar.

Butlers roman Erewhon från 1872, den ultimata ludditfantasin, skildrade ett samhälle som förbjöd maskiner och förstörde uppfinningar för att hindra dem från att ta över och förslava mänskligheten.

Inte ett blint våld

Ludditerna kan delvis ha förlorat striden i regenttidens England; staten och de besuttna klasserna kan ha segrat.

Men det är ett misstag att se dem som enbart offer som krossades av industrialiseringen.

Karikatyrerna av ludditerna som historiens förlorare är helt enkelt felaktiga. Vi har aldrig slutat tala om dem.

Referenser

Skribent

Brian Lewis, Professor of History, McGill University

The Conversation: 2026.08.05Publicerades på BiBB: 2026.08.12



SMS:a en kommentar
genom att klicka här [ öppnar din app ] SMS:a en kommentar till 076 034 32 20 eller mejla.

Kategorier 25 The Conversation 251 2 flags

QR-code

Kommentarer - info

  1. Ludditernas protester mot den långsamma industriella revolutionen är en blek jämförelse med dagens globala blixtsnabba AI-utveckling och dess både positivt och negativt omvälvande effekter. Vinnarna anpassar sig men "who takes care of the loosers?" som jag för många år sedan hörde fredsforskningsprofessorn Johan Galtung kommentera en samhällsförändring.
    // Johan Schlasberg, chefredaktör på BiBB (2026.08.12)
  2. Din kommentar // Namn, titel (Datum)


Vad skulle du vilja läsa om på BiBB?



You know a lot, we may add a little®