Artikel /The Conversation/

Begreppet Stockholmssyndromet är felaktigt och borde inte längre användas

(2026.08) Stockholm syndrome isn’t a diagnosis – so why do we still treat it as one?

Referenser | Skribent | Kommentarer (1)

Gisslandramat på Norrmalmstorg

För femtiotre år sedan gick den dömde brottslingen Jan-Erik Olsson in på en bank vid Norrmalmstorg, ett torg i centrala Stockholm, drog fram en kulsprutepistol under jackan och sköt i taket. Betong och glas regnade ner. ”Festen har just börjat!” ropade han med en påhittad amerikansk accent innan han tog fyra bankanställda som gisslan.

Från media- och forskarsajten The Conversation
Lista och Ämneskatalog ( 265 )
Media Hälsa och livsstil Samhälle

Olsson krävde 3 miljoner svenska kronor, tillgång till en flyktbil och frigivning av Clark Olofsson, en man han hade blivit vän med i fängelset. Polisen uppfyllde kraven, bland annat genom att förse flyktbilen med en full tank bensin, men Olsson vägrade ändå att släppa gisslan eller lämna banken.

När dagarna gick inträffade något oväntat. I stället för att frukta sina fångvaktare verkade gisslan – som hölls i ett av bankens valv – utveckla positiva känslor för dem. De vädjade till och med till polisen att inte skada gisslantagarna.

Bankrånaren Carl Olofsson, 2023. TTN News Agency/Alamy

Nils Bejerot, en psykiater som gav polisen råd under krisen, myntade begreppet ”Norrmalmstorgssyndromet” för att beskriva det han uppfattade som gisslans ovanliga reaktioner. Det är anmärkningsvärt att Bejerot aldrig intervjuade någon av personerna i gisslan.

Internationellt blev termen känd som Stockholmsyndromet.

Stockholmsyndromet har dock aldrig formellt erkänts som en psykiatrisk diagnos. Det förekommer inte i någon av de viktigaste diagnosmanualer som psykiatrer använder internationellt.

Trots detta används termen nu ofta för att beskriva situationer där människor som hålls som gisslan, kidnappas eller utsätts för övergrepp tycks utveckla positiva känslor för den person som hotar dem. De kan till och med verka ta gisslantagarens parti eller motsätta sig försök att rädda dem.

Forskare har beskrivit flera typer av beteenden som kan förknippas med denna reaktion. Fångna personer kan få möjlighet att fly men välja att inte utnyttja den. De kan misstro eller bli fientligt inställda till räddare och andra utanför. Små vänliga handlingar från fångvaktarna kan få en enorm betydelse. De kan också anstränga sig särskilt för att följa order och hålla sina fångvaktare nöjda.

Inte irrationellt

Men att beteckna detta beteende som ett syndrom kan vara missvisande. Det handlar om människor som reagerar på ett extremt hot. Det som utifrån kan framstå som en irrationell anknytning kan vara begripligt som en överlevnadsstrategi. Om det minskar risken för att skadas att hålla gisslantagarna lugna, nöjda eller välvilligt inställda, kan det vara en fullt förståelig reaktion på fara att anpassa sitt beteende på detta sätt.

Vissa av de strategier som gisslan använder kan faktiskt likna dem som polisförhandlare använder vid gisslansituationer. Förhandlare försöker upprätta en relation med gisslantagaren och bygga förtroende, eftersom detta kan ge dem större inflytande över personens beteende och bidra till att gisslan friges.

Forskning tyder på att fångna personer kan använda liknande strategier och försöka skapa en relation till sin fångvaktare för att göra sig själva säkrare. Det är ett skäl till att psykologer är försiktiga med att behandla denna reaktion som ett tecken på något avvikande.

Människor som överlever trauma beter sig inte alltid på de sätt som utomstående förväntar sig. Men oväntat beteende är inte nödvändigtvis patologiskt. I stället är det mer användbart att fråga vilken funktion beteendet fyllde för den person som upplevde situationen.

Under fångenskap kan exempelvis försök att tillfredsställa en fångvaktare leda till mer mat, vatten, värme, omsorg eller medicinsk vård. I en våldsam relation kan det minska den omedelbara risken för våld att hålla en förövare lugn. Beteendet kan därför fylla en skyddande funktion, även om det ser märkligt eller motsägelsefullt ut för någon som betraktar situationen utifrån.

Att kalla detta ett syndrom kan också få en överlevare att uppleva sin reaktion som onormal eller irrationell. Det flyttar fokus från de omständigheter som från början gav upphov till beteendet.

Därför har vissa forskare argumenterat för att termen bör ersättas med något som bättre fångar vad som faktiskt sker. Ett förslag är ”eftergift” – tanken att människor kan verka känslomässigt knutna till sina fångvaktare därför att de försöker lugna dem i en livshotande situation.

Sett på detta sätt är det skenbara bandet mellan offer och förövare inte nödvändigtvis motsägelsefullt. Om det gör en farlig person mindre benägen att skada någon att framstå som lojal, tillgiven eller foglig, kan det vara en helt rationell reaktion på en irrationell situation.

Mer än ett halvt sekel senare har Bejerots term överlevt sin användbarhet. Att sluta använda termen skulle kunna förändra hur överlevare förstås av poliser, domstolar och läkare, som annars riskerar att tolka deras beteende genom linsen av ett ”syndrom” som aldrig var en erkänd diagnos.

```

Referenser

Skribent

Amy Grubb, Associate Professor of Forensic Psychology, University of Gloucestershire

The Conversation: 2026.08.28 Publicerades på BiBB: 2026.09.11



SMS:a en kommentar
genom att klicka här [ öppnar din app ] SMS:a en kommentar till 076 034 32 20 eller mejla.

Kategorier 25 The Conversation 265 2 flags

QR-code

Kommentarer - info

  1. Nu finns också mer läsning om StockholmssyndrometORD som stärker att begreppet mer är en skröna och en medial företeelse än faktabaserat.
    // Johan Schlasberg, chefredaktör på BiBB (2026.09.11)
  2. Din kommentar // Namn, titel (Datum)


Läs och se 50+ Nya:  Artiklar  och  ORD



You know a lot, we may add a little®

infografik